Aldrig någonsin har jag varit så tacksam över vad jag har; de nervtrådar i min hjärna som gör vad de ska, de tankebanor som fungerar, de kognitiva förmågor och minnen, erfarenheter, kunskaper som blivit kvar. Aldrig någonsin har jag varit så arg på vad som tagits ifrån mig, vad jag förlorat utan att någon frågat mig om lov. Aldrig någonsin har jag betraktat andra med mer ödmjukhet, de som bestals på det de uppfattat som just deras person, just deras kunskap, minnen, verklighet och målmedvetenhet. Trött in i baksidan av märgen. Ser ändå något, att det med tåladmod och tid kan  upphöra och återställas, att jag åter kan få plats i något som liknar normalt liv.

Så mycket har förlorat sitt värde, det har blivit så tydligt vad som spelar roll. Man kan i princip börja om från början, som någon ny, något nytt. Allt är förlorat. Jag är en annan.

Jag tror aldrig jag riktigt mer kommer att bli den samma. På gott och ont.

http://youtu.be/KLpkXtM-VI8

Sen slets jag bort från kursen, miljön, sättet att tillbringa timmar av vila och ansträngning, belöning, frustration, lärdom och kreativitet. Nu står jag på minus tusen i många avseenden, igen. Modstulen. orolig. Trött. Panikslagen. Oförmögen att handla. Olycklig. Desillusionerad. Nya piller in, andra piller fler. Nya sjukhusvändor. Nya läkaren, teorier, forskning, hopp och förtvivlan.

Efter varje ECT-narkos vaknar jag och ställer mig i tur och ordning frågorna: var är jag? Vem är jag? Vad jobbar jag med, eller studerar? Hur ser mitt umgänge ut? Vad har jag för planer för den närmsta framtiden? Jag tittar på mina kläder i garderoben när jag kommer hem och antar att de är mina, men de väcker inget välbekant. Kommer minnena och vissheten komma tillbaka? Det är tomt och naket och jag förlitar mig på andra hela tiden. Jag frågar samma frågor sju gånger. Jag skriver upp allting på flera ställen. Att kunna läsa gamla sms ch mail är en gudagårva vid dåligt minne. Besviken på att den vanliga euforin inte infunnit sig. Något bättre efter två veckors behandling tre gånger i veckan, men känner mig ungefär lika hopplöst under ytan som innan jag började, bara bättre på att låtsas. Ändå omgiven av människor som stärker, värmer, hjälper, distraherar, stöttar.

Jag tar mig fram dag för dag utan någon aning om vad jag ska ta mig till. Jag har ingen inkomst. Jobbet gick i konkurs utan att erbjuda någon som helst lösning för oss som jobbade fast där. FK och CSN förhalar beslut och besked.

Jag försöker gå upp mina tappade kilo och styrketräna uthållighet och icke-dramatik. Snart ljusnar det nog.

Jag sitter på ett café med en liten skrivbok. Jag skriver upp viktiga saker som jag behöver veta. På tisdag planerad inläggning inför ECT- behandling. Det känns ungefär som att gå mot ett snö-och-lerblandat stup som man inte vet hur länge man kommer vara i. Ett kallt blött hål man kommer att sitta i med förtejpad mun. Hålen, luckorna, förvirringen och glömskan. Jag fasar för dem.

07engine.php?articleId=11918

I år har minnen kommit tillbaka som varit borta sedan 2004. Jag har inte förstått hur mycket jag saknat dem förrän nu, när jag har dem igen. Jag har lärt mig vad minnen betyder för  identiteten, känslan för sammanhang och delaktighet, och hur man måste ljuga för att kompensera sina luckor och klara sig i sociala situationer. Och hur besvikna människor blivit, hur de uppfattat minnesförlusterna som ointresse. Dem jag inte känner igen. De upplevelser jag inte minns. Resor, händelser, allt.

Men det måste ju inte bli så illa den här gången. Jag ser förstås fram emot att bli mig själv igen efter de här tre månaderna. Det brukar funka.

Det var tre år sen sist, och hur jävla besviken och knäckt jag är, är det något slags framsteg, förut föll jag och ect:ades varje år Jag har valt detta under mycket vånda och lång tids tvekan, men jag vet i alla fall vad jag ger mig in i den här gången och kan förbereda mig.

Så, vad ska jag skriva i min bok? Hur ska jag veta vad jag inte kommer veta sen, på onsdag, och framöver?