Nu kan du va manodepressiv med stil!

Rimmar dotter R, och jag sliter river nyfiket upp paketet med en jättevacker 30-talsrosa/beige nattlinne och en slinklig tunika. Ja, jävlar, här ska manopdeppas med stil om det nånsin ska göras igen:). Hon kom sent igår, vi satt och pratade länge, hon berättar om allt, jag berättar om mycket, hon garvar åt några killar som besvärade henne på tåget ner, och hur en av dem bad om hennes nummer. Hon gav honom detta med ett leende: 0705 114966. Ring det! Skojig idé faktiskt.

En bra tid annars, trots allt. Jag har varit trött och det har varit en del sorgligheter, men jag trampar på, inte ens korta dagar har jag lagt ner det jag vill. Saker öppnar sig, saker visar sig. 1300 kr förlorade jag på att arbeta den här månaden, men jag hoppas det jämnar ut sig nästa månad. Och det var det värt. Blir bara lite..trött, på Sverige, så system och regler. Nästa år hoppas jag slippa allt och få ett riktigt jobb, bara. Jag är ledig till den 27-e och det ska bli underbart, bara sova, äta, läsa, hänga. Ingen klocka.

Julafton hos B, det ser vi alla fram emot. Min övriga familj är utspridd här och där, men det är där jag firat de flesta jular på senare år, och vi trivs där allihop. Snöklumpar faller från taken, dundrar,  is krossas mot gatan. Dramatisk smältning, islossning med styrka.

Tre månader rökfri i morgon, utan ett återfall! Helt sjukt förvånande.

God jul, alla kära läsare. Jag tror jag snart kommer tillbaka lite mer regelbundet till er, jag hoppas det.

 

Om dagen, natten

Mörkret. Den här kylan.. det är groteskt svårt, nästan omöjligt att inte ge efter för den stora tröttheten. Seg på dagarna men somnar inte när jag väl får chansen, ligger i kroppslig dvala men hjärnan går fast klockan passerar 12, 1, 2. Zopiklonen verkar dåsande och såsande men inte sömngivande längre. Vill sluta men kan inte planera in det, när skulle två veckorns kanske utpräglad sömnlöshet kunna fungera i vardagen? och avråds från läkaren. Seroquelen är däckande men svår att tajma in. Inget julpynt överhuvudtaget har jag satt upp än. F är vid gott mod, tar med sig lite saker han gjort i träslöjden och ställer i fönstret medan vi samlar ork att hämta julpyntslådan, ingen nostaligi, julkalendern är kass, julsångerna är kassa, julafton är det som räknas. Diskhögen växer. Tvättberget höjs och bestiger snart sig själv. Orkar inte träna. Lagar kvickast tänkbara middag. Orkar inte förhöra läxa, tjata om hårtvätt, packa upp dagens väskor, men njuter av att ligga bredvid i soffan med glass, skratta åt samma barnprogram, klappa hans hand. Orkar inte göra så mycket efter jobbet, bara gå hem. Slösurfa, öppna vidriga kuvert med fel information. Kan inte vakna när klockan ringer fast jag hör den, snooze-ställerom den. F fick gå själv till skolan idag, och igår kom vi för sent för att jag försov mig. Jag börjar jobba kl 10 som tur är, och har lyckats komma i tid dit. Det är segt, allting, men rätt ok. Trött och initiativlös men inte olycklig.

Har fått utökade timmar nästa vecka, glad över att ha förtroende inom alla verksamheter, lite rutiner nu och även om det är mycket navigerande mellan svåra situationer är jag inte orolig. En manisk psykos -( när och vem ska åka med henne ner till psykakuten, (jag vill inte, tänk om jag blir igenkänd,) behövs polis?) med ett ordflöde i en hastighet och på ett språk som bara skulle kunna konstrueras i en dator blandas med en blodförgiftning. En gipsad arm vevar hotfullt. Alla vill låna pengar. En vilsen hund med skadat ben springer runt där den inte får. Prat med L om barnen, att hon inte träffar dem, att hon saknar dem, att metadonvården är för långsam, oflexibel, trångsynt. P visar foton på sin mor som femtitalsbabe, berättar om den han var innan allt detta, innan avmagringen, hemlösheten, ensamheten. Lussebullsdoften sprider sig. Sköterskan vaccinerar mot svininfluensan på löpande band. Praktikanten är så söt och har kloka teorier om allting, hämtar kaffe åt mig för jag kan inte lämna platsen. En kraftigt berusad man ombeds vila sig en stund innan han ger sig ut på stan. Han lägger sig i soffan och somnar, de andra trängs. F vill duscha och göra det nu direkt. K får ett par vantar, hans fingrar är lila.  En glittrande blick och ett fint samtal med en charmerande man avslutas med en varning från kollegan; att jag ska vara försiktig, att han är farlig, att hon känner hans knep och även om hon vet att jag har skinn på näsan är han inte att leka med, hon har sett det förut, en slisk, en konstig syn på kvinnor, våldsverkare. Jag blir ledsen, vill prata med honom utan att behöva vara kylig, avståndstagande, ta mig i akt. Det tänker jag inte börja med men jag känner mig naiv och lättlurad. En annan överentusiastisk herre får jag med all min kraft fräsa ifrån åt, för att få honom att sluta sin eskalerande besvärande uppvaktning. Någon behöver samtal. Telefoner ringer. Papper byter hållare, kuvert frankeras. Jag läser en damtidning ena stunden, får hålla en heroinist som håller på att sugas upp av gravitationskraften nästa. Jag kör stenhårt med mina DBT-färdigheter på dem allihop, och på mig själv, fast passivt, lika mycket för min egen skull och så att det inte märks. Jag vill aldrig sluta där.

 

Snabba ryck med ECT- utredningar

Här går det undan!! Nu ska de helt nya, chockerande uppgifterna om ECT -biverkningar utredas av Socialstyrelsen! Tänk vad lite TV kan göra för att motivera folks tempo. Blir riktigt glad.

Är riktigt glad annars också. Fått ett timvikariat på det företag jag rehabbat på - året ut, 25% bara, men det är ändå fantastiskt. Jag älskar att vara där, att känna mig på rätt plats, delaktig i verksamheten, engagerad, stressad, välkommen och —-att få ett lönekuvert som det inte står FK på, även om det inte är så tjockt.

Firar två månader som rökfri är jag också glad för. Förlåt att jag uppdaterar så dåligt. Jag ska skärpa mig. Jag tycker också såna här inlägg är lite halvtjatiga att läsa men ville bara informera om att jag lever och lever ganska gott:)

 

Dagarna

Jag är banal nog att känna mig otroligt nöjd, glad och tillfreds med mitt enkla vardagsliv just nu. På ett helt normalt sätt, lagom mycket. Haft en vecka av sköna möten i en kaotisk miljö på det vikariat jag avslutar i morgon (förutom en dag till i nästa vecka. Och förhoppningsvis enormt många fler förfrågningar genast därefter). Ju svårare samtal och rörigare miljöer desto mer rör jag mig som fisken i vattnet och känner mig..väl till mods. Engagerad, validerande och glad fast man hela tiden får hålla koll på sina pinaler, på vem som kommer och går, lära sig en miljon namn och stå emot trevare av olika slag. Berättelser från helvetet blandas med skrockande skratt och medmänsklighet med hat och bitterhet. Jag har haft enormt kul och värms så av att känna mig uppskattad, säker, välkommen och respekterad. Hoppas det blir mer! Resten vilar i ovisshet. AF, FK, jobb, framtiden…Öppet hav, liten båt. Tur att jag är så fånglad att jag inte har vett att oroa mig just nu.

6 rökfria veckor har gått hur bra som helst. Tänker inte på det alls nästan numer, i början kom det små hugg av röksug och abstinens men de har minskat hela tiden och jag har inte behövt några nikotinhjälpmedel eller mått dåligt på något sätt. När jag går förbi folk som röker håller jag för näsan och försöker att inte titta på dem för att trigga igång ett sug. Först var det för att jag inte ville andas in rök och bli påmind igen, nu för att jag faktiskt tycker att det luktar äckligt. Jag känner mig mindre stressad också, nu när jag väl släppt det är det skönt att inte hela tiden tänka på det.

Och rökningen hänger ihop med träning – nu är det skönt som fan att ta ut mig, jag kan andas, jag orkar mer, jag är motiverad och tränar tre gånger i veckan, bara för att jag har lust, såna pass jag njuter av, kickar på. 

Och träningen hänger ihop med mat – nu äter jag till min förvåning alltid ett, men ibland flera mål lagad mat varje dag. Jag äter massa skit  också och prägar sent på kvällarna men känner mig sund för att jag äter stabila måltider, har med mig matlådor till jobbet och inte desperat trycker i mig åtta mackor när jag håller på att svimma, arton kaffe och ett halvt paket glass för att hungern övermannade mig utan förvarning eller möjlighet att förbereda mig på den stora överraskande känslan från ingenstans.

Budget på 100 kr om dagen. Tävlar med mig själv att hålla den utan att känna mig arg, orolig, frustrerad för det är så mycket jag behöver och vill ha just nu. F är mindre intresserad av att tävla så jag är ihärdigare under mina ensam-veckor.

———————————————————————————————————————————————–

Idag är det ett år sedan. Ett år sedan jag låste om mig. Ett år sedan jag låg i respirator på intensiven. Ett år sedan jag överlevde. Det firar jag för mig själv, med en klump i halsen, stormande glad. Ett år. Ett liv.

 

För alla åldrar

F och jag garvar hysteriskt till barnprogrammet För alla åldrar nu för tiden. Kolla länken typ 9 minuter in, men allt, allt äger, och kolla de andra avsnitten med när ni blivit hooked på morfar och videouthyraren!:). F har varit sjuk men är nu bättre. Han darrade och svettades och riste i feber och kräkningar, hade ont när han tittade:( Jag vet inte om det var svinan eller om det spelar roll, det verkar vara över. Idag hängde han med mej till en frisörskola där jag fick en långdragen och okej budgetklippning. Den lille hårfetischisten satt storögd och salig i detta paradis av hår och saxar, frisyrer och lena flätor, peruker och tvättstolar. Två timmar i stolen bredvid min, kritiskt noggrant övervakandes min frisörstudent så det inte blev för kort, sorgset samlandes hårslingor på golvet och full av frågor om teknik och färger.

Jag är så jävla trött på den andra skiten så jag vet egentligen inte vad jag ska skriva om det.  Har bett att få byta handläggare på AF, (vilken lättnad!) och försöker tänka att ja, det kanske kommer vara tufft ett år till, två eller tre. Eller kanske det går bra som fan alldeles strax, någon upptäcker min talang:) och jag blomstrar och lär mej och hamnar i mitt esse, och sen går det åt helvete om sju år igen. Jag vet inte. Men det kommer bli bra, och även om det blir ännu värre igen ekonomiskt innan det blir bra, med utförsäkring som närmar sej och ännu inget klart om jobb, har jag redan varit där. Jag är inte lika rädd som förut, inte lika rädd att det kommer vara för evigt eller förinta allting. Det kommer ordna sej och det är inte farligt, jag är inte dömd till en stigmatiserad tillvaro som ska definiera hela min framtid. Jag lallar på tills jag vet mer och njuter av att trotsa systemet utan att göra något direkt förbjudet mer än att vägra förhålla mej initiativlös, inriktad på att det enda som är möjligt är Samhall och hålögt hopplös betalning av meningslösa studieskulder. Jag ingår sen nyss i styrelsen för den intresseorganisation som just bildats i anknytning till tidningen, och hoppas och tror på att det kan leda till jobbtimmar i ett roligt sammanhang,  frilansar utan att tjäna något (så länge jag har rehabersättning) men får cred av det, känner mej nöjd och pålitlig och på riktigt, och bär, märkligt nog, någon slags stolthet som kanske till en liten grad kan klistra vid mej vad jag än ägnar mej åt, i vilken arbetsuniform det är blir. Jag ÄR inte längre vad jag gör, som det var förr. Come what may, det kanske bara är en känsla som varar en dag eller två, att jag inte är ett förlamat krymplingslamm, men det känns bra just nu att inte vara knäckt. Oknäckt, lite som R, typ. Hon har alltid vetat hur slipstenen ska dras:

Och förresten kommer hon ner i helgen, och sedan nästa helg igen för sin 17-årsdag. Äntligen, min lilla stora kära!

 

Jo men

Men det är ju tur samtidigt att jag har sån fantastisk självkontroll att jag håller käften fast jag helst vill slafsa mej ner i någons närhet och vräka ur mej och kanske snora lite också, på en till buds stående axel.

 
Den här snubblade jag över av en slump, har inte hört den på länge. -95, minns ni?  Den var extremt töntig redan då, även om videon spelades på Z-tv. Men jag och treåriga R älskade den och sjöng i kapp. R tyckte det var ett skojigt tema och ville skaffa fiskar. Jag blev gråtmild och känslosam. Det blir jag nu med. Borde lyssna på helt annan musik och träna något käckt och basiskt istället för att låta det köra runt i huvudet, göra lite DBT och stoppa det stora spräckliga Rätt och Fel! som komplicerar allt. I dag är allt så gnälligt, det är så många saker, jag har inga svar, jag vet inte vem jag är, vad jag har, vad jag borde. Jag vet inte vad som spelar roll och inte. För mycket tvärtom och antingen eller, och hur vet man, och å ena sidan men å andra, en halvirriterande lajn och emokörare och jag borde inte följa med i det, jag kan de där sprättande tankarna även när de inte ockuperar. Jag är i alla fall fortfarande rökfri. Borde och ska nu genast stoppa mina melodramer och gå och skriva en vettig ansökan eller två istället för att vara ledsen, sträcka på ryggen istället för att krypa ner, ta en kalldusch i stället för att såsa, tänka trivialt, taktiskt och praktiskt istället för att frossa i osvarbara cirklar
-  men det är kanske naturlig förvirring i mina försök att inordna mej i nyorienteringsfasen av min färska, veckogamla arbetslöshet utan att strypa det helvetiska fanskapet på arbetsförmedlingen, som jag är beroende av, som hjälpt mej hit till ingenting, som jag barnsligt nog skjuter över massa skuld och rädsla på och som så skändligen tagit ifrån mej det jag hade? Ny spännande tid, liksom, nästan vad som helst kan ju hända:) Så farligt är det inte. Jag har nog bara landat.

Refräng, till mitt förnuft: Jag kan inte se, för jag kan inte flyga och jag kan inte dyka, (ha, nittiotalet var ironins decennium ju:), jag kan bara blunda och lägga mej igen, och hoppas att du kommer hem.

 

Hej

Jag lever och frodas, intet (av ickemateriell natur) fattas mej. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska skriva. Jo, en sak; kolla in den här snubben.

 

Resultat av omröstningen

Nu orkar jag inte låta den där jobbiga pollen ligga och ta plats längre. Kul att ni svarade! Så här blev resultatet:

- Mer lite vanlig jävla vardag 18% (6 votes)

(Mer vardag? Ok, det kan ni få. Jag får inte alls prestationsångest över att min vardag är så ospännande)

- Mer Paulo C- positivism 15% (5 votes)

(Men hallå, vad hände här? Var vi inte överens om att vi ogillade Paulo Coelho och att hans teorier andades skenhelighet? Är det verkligen vad ni vill förgifta era sinnen med här också? Det är väl ingen som fuskar och okynnesröstar va?)

- Mer om dagsspans navelludd 12% (4 votes)

(Skönt att höra att jag är på rätt spår)

- Mer filosoferande 9% (3 votes)

(Underbart! Det behöver jag mer av också :)

- Mer privat 9% (3 votes)

(Fast jag är väl rätt privat redan?)

- Mer psykattacker 6% (2 votes) 

(Kommer kanske inte gå att undvika  helt tyvärr)

- Recensioner 6% (2 votes)

(Hm, ok, det ska jag försöka bli bättre på)

- Mer den ljusnande framtid är vår. 6% (2 votes)

(Ja, det behöver vi. Helt klart)

- Mer om vad som händer bortom dagsspans navelhorisont 3% (1 votes)

(Ska försöka)

- Mer porr 3% (1 votes)

(Tyvärr. Jag skojade bara. Men det finns massor där ute, för alla smaker, du hittar säkert vad du söker någon annan stans, från någon som är bättre på att blogga om det:)

- Mer snodda foton och citat 3% (1 votes)  

(M, det är rätt tråkigt, men ändå nödvändigt ibland)

- Mer profetior 3% (1 votes)

(Älskar profetior!)

- Dikter och skrivgrejer 3% (1 votes)

(Ja. Det finns en poäng med vår förmåga och vårt behov att beskriva det som sker runt oss i  ord)

- Other: 3% (1 votes)

(Vill minnas att det som efterfrågades var mer änglar. Det var ett bra önskemål!)

 - Stäng bloggen 0% (0 votes) (Glädjer mej att det inte var fler:) 

Total Votes: 33

Måste fundera lite på det där med änglar. Det blir fint att tänka på det en stund. Angående vardag kan jag rapportera att F är besatt av Den stora resan, ett gott val för besatthet. Han vägrar gå och lägga sej, vilket passar mej bra eftersom jag sitter här med er. Jag är glad och stissig och rökfri och ska åka iväg på en resa på torsdag med min bror, vilket jag ser mycket fram emot. Å, fallet kommer snart, varnar vän av ordning. Var inte för glad, skratta inte för högt, var inte uppe så sent på natten . Ta dej i akt, snart skräller du inte så självklart, tar sån plats. Ju mer knarkliknande watt-energi, desto mer lera kommer du att tugga. Kanske. Jag kan inte göra ett skit åt det. Jag råkar bara finnas, driver inte på det med flit, fast jag vet hur man kan vrida på hypoman-kranar lite till för att suga musten ur det. Men jag gör det inte.  Äter, sover när det går, gör det jag ska. Mer kan jag inte göra, skratta med måste man ju få göra utan att straffas extra. Ner. Upp. Jag har förtjänat att må så här bra nu. Utan detta skulle det andra inte vara ens så uthärdligt det inte är. I morgon avslutning på jobbet, ska ta vattenfast mascara.

 

 

Slut på tidningen

Skön energi. Som fan. Stenkrossarenergi, rastlös klåda och tempo där mer får plats, mer hinns med, mer liv krävs och andetagen är grunda, bröstkorgen vidgad, syreintaget stort och leendet brett hela tiden. Tre afroklasser, en joggingtur, ett pilatespass (som jag var tvungen att avbryta innan det var slut, trodde jag skulle kräkas över pilatesmattan för att jag var så utmattad) och en simrunda den här veckan. Skriver, interagerar, planerar och infiltrerar min egen himmel. Hög som ett hus, på mej själv, allt går att fnittra över, forsa förbi, inget fäster eller stannar kvar. Det är tur, för det är mycket som händer nu som hade kunnat vara jobbigt.
Sista dan på jobbet på onsdag, det är känsloladdat att vara där. Ingen förstår någonting, inte jag heller. AF säger att jag måste avbryta min placering där. Genast. Fast inget annat är klart. Det lönebidrag som jag hade kunnat anställas med, skyddet de kan få eftersom jag varit sjukskriven så mycket gäller inte mej; alla yrkeskategorier utom journalistik och kultur. Är det inte lustigt? Att det alltid är så för mej, du, du och du kan få omfattas av den här underlättande -saken, men inte DU! Och att jag inte har något annat spelar ingen roll. Jag måste sluta, för att det inte ledde till den anställning jag från början visste inte skulle vara möjlig. Kanske är det dags och kanske innebär det här slutet någon slags möjlighet till något annat, något nytt, och kanske ska jag bara vara tacksam över att jag fått det här året. Självförtroende och referenser, roliga uppdrag och människor, en insats på riktigt, och material jag varit nöjd med. Det är jag glad för. Men varför i helvete ska jag gå sysslolös medan jag hittar något annat, riktigt, fast jag behövs och vill vara på tidningen? De erbjöd mej att frilansa i liten skala, det gör jag gärna, det vill jag verkligen, och kanske starta ett företag så småningom och frilansa på olika ställen. Det kommer ju ta tid att bygga upp något sådant. Det är så sjukt. Att jag trivs så bra där, att de trivs med mej, att jag gör ett bra jobb, men reglerna säger stopp fast det inte finns någon som helst anledning, och ingen tjänar något på det. Sverige. I all sin glans!

 

Ferlin borde uppdatera sej lite

 Ferlin visste inget om dagens problem. Bry sej om inköpslista liksom. Bah!

Igen har jag tappat min almanack,  jag barfotabarn i livet. Nu sitter jag åter på AF´s trapp och gråter så överdrivet. Vad var det för plats, vad var det för tid, var det alls icke eller redigt nedskrivet? Tänk efter nu, förrn de föser mej bort, jag kalenderlösa barn i livet.

När jag tappar bort min almanacka (igen:(  stannar världen. Jag har inget memorerat, men vet att jag har viktiga och oviktiga möten avtalade i nära framtid och långt fram. Jag har ingen aning om vad som ska göras när och var, bara uppfattningen att det var nåt, nåt viktigt, nån dag. Säg till om ni hittar den är ni rara, jag håller på att bli galen! Och varför, varför har jag inte börjat lägga in alla datum i mobilen?