Ett mycket komplext ställe, hatat och kärt. Pommesfritesdoft och en skarp klorarom svävar över hela byggnaden. Solarierna står kvar men jag har inte sett någon gå in i båsen sen mitten av nittiotalet, förutom en gång- ett tonårspar som gömde sej en liten stund.
I bassängen finns tragiska exemplar av både hon-,barn och hankön, det är som om stället väcker deras aggression. Bleka, arga, böjda ryggar över späck som ser ut att blålia snart brista. Skrik och gnäll och elaka kommentarer fast barnen är så små, bara leker, inte har torterat någon, men deras föräldrar pekar med hela handen, hotar dem och tar dem alltför hårt i axeln, tjat och gnat upplöst i evigheters evighet av exakta samma ord. Men också de som leker, vuxna som låter dem klättra på sin kropp, varannanhelg-pappor som är så glada, som stolt bär sina barn på sina tatuerade axlar och par som kysser varandra, som ser efter den andras rygg med kärlek när den vänder sej om.
Där finns de drömmande simmarna med blicken ner i det turkosa, musklerna som om och om igen rundas, spänns, sträcks, roteras, får kroppen att föras fram under eller över vattenytan. Den stora klockan mekaniskt tryggt talande om en framtid uppdelad i sekunder, minuter. I en ström simmar de efter varandra med exakt avstånd, exakt tempo, blinda och döva för stojet, räknar bara mediterande sina egna andetag och avklarade längder.
Och sen hopparna- de starka sköra gasellerna. Vecka efter vecka är de där med sina speedo-skinn och badmössor som sitter som en andra skalp och små lappar som de torkar av dropparna med. De talar inte med varandra, klättrar bara upp till trampolinavsatserna och spänner ryggen, fokuserar, tar sats, flyger. Eller rullar, voltar, böjer sej i en osannolik båge. Upp igen. Samma sak. Ingen lek, blodigt allvar, miljoner timmar för att i nästa hopp justera någon liten sena som varit en millimeter för mycket åt ena hållet. Vackert att betrakta den målmedvetenheten, disciplinen, kroppslydnaden. Fascism och konstverk i samma hopp.
Barnen. Stjärnögda, maniska när vågorna varje hel timme rullar in, plaskar mot alla kanter, slår upp vatten på mammorna som sitter torra vid kanten. Barnen hetsar, skrattar, skvätter mellan kuddarna och frigolitrören, de springer om och om igen uppför trappan (fast de inte får) för att springandens åka i rutschkanan. De delger varandra sina proffstips; dra ner badbrallorna, lägg dej på rygg, skjut fart!
Och så bubbelpoolen med sin onaturligt lilaskimrande spotlightbelysta botten och låtsaspalmerna på kallt blått kakel. Där blir jag kvar länge. Hängandes med armarna över kanten, benen fritt svävande. Hatar när det är för många där, vill inte hålla in, trycka fast, för att undvika oönskad kroppskontakt, slår ner blicken över de röda kinderna. Men det är varmt, man flyter ut, blodet blir tunnare i ådrorna. Alla ljud försvinner.
