Jag har bananflugsfobi. Mitt hat för de små monstren är intensivt. Har inte sett så många än, men efter att ha läst att de kan lägga upp till 500 ägg om dagen fasar jag vid anblicken av blott en enda. Jag har googlat och googlat och satt in tungt artilleri; vitlöksklyftor i alla krukväxter. Glas med öl är strategiskt utplacerade, toppade med några droppar diskmedel, och andra med ättika och socker, men flugorna verkar inte vara alkoholsugna. Inte en enda har ramlat ner i glasen, undrar varför  just mina bananflugor bestämt sej för att vara absolutister? Fanatiskt jagar jag frukt i kylen som visar minsta tecken på någon som helst deformitet eller ålderstecken. Diskar (rätt så ofta) också. Vad mer kan jag göra? Kökssprayen ständigt beredd för kemikalieskottlossning men det enda som är bra med det är att skåpen blir rena. Hoppas de dör av syrebrist i min kvava lägenhet när jag nästa vecka är borta.

305660456_20f1a03b8b_m

A´s unge frågade vad jag skulle göra på mitt ”feministläger” nästa vecka och hon garvade och sa att jag skulle skriva en uppföljare om hur jag blev knast. Va, ska den heta ”hur jag blev knast?” frågade han förvånat. Det hade jag nu inte alls tänkt även om det förvisso är en bra titel. Planen är att ägna veckan åt att sluta röka, powerwalka i det gröna, åka på cykelturer i min ensamhet, ligga på rygg i gräset och titta på molnen, äta bönor och sallad på dagarna och frossa choklad på rummet på kvällarna. Om det blir plats i väskan tar jag kanske med en bok a´la ”skrivövningar för oinspirerade” eller ”hundra tips för den som inte har en aning om hur man ska börja”. Kanske skriver jag, men inte nån knast-litt. Snarare todo-listor över hur jag ska ta tag i mitt liv på allvar till hösten, saker jag skulle köpa om jag hade pengar och mina tio värsta egenskaper, alternativt alla ord som börjar på k. Jag tänker inte ha nån prestationsångest alls, bara softa. I fred.

För övrigt är det rätt kroppsligt kasst idag. Har haft diarré (ursäkta om det här är mer än ni vill veta) till och från nån vecka, käkat Immodium som inte gjort tillfällig nytta ett tag men sen igår är det hela riktigt besvärande. Klarade äta lite fil i morse, sen har det varit svårt och snurrigt. Jag var dramatisk nog att nästan säcka ihop på HM efter ett desperat akut besök på toan på fiket där jag suttit, och gick kallsvettig hem. Till slut ringde jag sjukvårdsupplysningen (har de någonsin haft något att säga som man inte redan vet?) eftersom jag började noja in på början till  litiumförgiftning. Tanten delgav mig omständligt receptet för vätskeersättning och menade att det inte var bra att ösa i sej vatten. Jag surade eftersom jag tänkt föreslå att hon skulle föreslå att jag definitivt skulle avstå från alla mediciner tills det var bättre. Det har jag god lust att göra och det hade varit fint att få en sån order så jag själv inte behöver stå till svars. Jag vill inte ha vätskeersättning och kokt ris och samtidigt fortsätta trycka i mej piller som ställer till med dumheter. Jag vill ha cola och kaffe och gärna en köttbit om jag kunnat få det i mej i dag. Och för all del toapapper, eftersom det nästan är slut. Det här hände förra sommaren också när det var som varmast, jag hade tre rätt besvärliga veckor har jag för mej med till och från- mage, dagar av utmattning och hastiga uppbrott från flera fikor för att rusa på muggen. Min teori är att när man svettas mycket under lång tid blir litiumkoncentrationen för stark, och det orsakar diarré, vilket ökar koncentrationen ytterligare och gör magen ännu sämre i en ond cirkel. Man kanske inte tål att svettas som man gör i den här hettan med de rara små substanserna i ådrorna, även om man dricker? Jag vet att jag har några litiumkunniga läsare här, känner ni igen detta? Vad ska man göra mer än att dricka äckliga husmorskok och förbjuda sej att svettas?