Jag är pigg och dödstrött på samma gång fast jag har vad som kallas semester, och kvällarna tycks alltför korta fast de är längre än någon annan tid på året. Det är så ljust, så varmt, plötsligt blir det så stilla och man verkar kunna andas ordentligt bara efter kl 23. Man slänger in väskan i hallen, skakar sanden från bikinin och gräset från handduken, tar en macka och håller på att kvävas av en nektarin vars kärna sprungit in i munnen, springer ut igen och plötsligt är det sent och dags att lägga sej och man har inte hunnit landa alls efter dagen, eller gårdagen, eller veckan som gått. Har suttit på muggen med mobilen i ena handen och fotfilen i andra på sista tiden, borstat håret med tandborsten ineffektivt vevande och skvätt nagellack på konstiga ställen jag inte begriper hur jag kunnat komma åt. Nu ska jag varva ner och försöka fokusera, inte sprätta omkring i tanken. Idag börjar en ny F-vecka och jag ser fram emot att vara hemma mer och slappa med honom i soffan på kvällarna. Har just kommit hem ledbruten och söndersvettad efter massa timmar på tåg från R, min vackra lilla rödtopp som var på gott och nästintill kramigt humör och just fått reda på att hon kommit in på sin valda gymnasielinje efter att ha slitit hårt hela terminen. Jag är så stolt och glad.

Facebook är verkligen sjukt. En tjej jag inte hört av sen vi var elva år och båda hade långa kantiga ben i vit- och blårandiga skoluniformer har addat mej och vi har mailat lite. Jag bodde i Afrika då, år – 84, och hur vi kommunicerade har jag inte någon aning om, för min engelska var inte särskilt väl utvecklad, och Hararedialekten obegriplig. Vi var i alla fall kompisar då. Och nu får man en blixtvisit i hennes värld. Hur ser den ut idag? Sist vi möttes hade vi solhatt och knästrumpor och Mr Fosters bambupinne hotfullt hängande över oss eller trummmande mot katedern. Resterna från apartheideran var fortfarande kännbara i skolsystemet, och jag förstod  inte varför min mörka vän tycktes tvungen att följa andra regler än jag.  Ser fram emot att höra mer från henne och tycker det är exotiskt med mail från någon så långt borta, både geografiskt och livsmässigt, men så kanske det inte är, vi kanske lever mer lika liv än man tror, vem vet? 

Den sista månaden eller två har jag gråtit vid tre tillfällen som jag kan erinra mej. Det är ganska lite för en svamp som jag, även när allt är helt som det ska. Ena gången var när jag kollade på en brittisk dokumentär om en lärare som undervisar vuxna dyslektiker och en del analfabeter.  Jag har sett den tidigare och grät då med. Eleverna har levt ett helt liv utan att kunna läsa och skriva och desperat försökt mörka det för sin omgivning, när de i det här projektet äntligen får hjälp. Och det är en sådan kamp för dem, för läraren också. En sådan seger när det lossnar, lite i taget, med mycket motstånd. Ett sådant stigma som luckras upp och ger plats för självförtroende och delaktighet. Det är så starkt! Det andra var hos terran i fredags när vi snackade om sommarens mål. Efter att under flera sessioner i rad ältat samma sak och med samma ambivalens började jag lipa och märkte själv vad det var jag tyckte var så sorgligt. Som alltid är de egna svaren inte de man tror de ska vara, och frågorna man ställer sig inte nödvändigtvis de som egentligen behöver förklaras och besvaras. Det är helt andra saker som förvånar en genom att göra en så ledsen än de man suttit och mulat över. Ganska banala ofta. Helt ok gråt-status. Banalt, sorgligt och hanterbart, tårarna torkar och man hämtar sej nästan direkt. Nu är det uppehåll för sommaren och sen är vi nästan klara. Tredje gråteriet var idag under läsningen av En sorts kärlek av Ray Kluun. Apropå att inget är vad det kanske tycks vara vid första anblicken. Svineri är inte bara svineri och egoism sällan det enda penseldraget i en hedonists tavla. Ädelhet och självuppoffring är inte alltid blott altruism. Någonstans i mitten kan man kanske hitta varandra och orka stå ut med livet och sej själv. Men hon dog i alla fall, den cancersjuka mamman till en treåring, den älskade frun till en monogamfobisk man, och resan de båda gjorde var djupt berörande och fick tårarna att spruta. Läs!

 

DSC00836

Det här fotade jag på marken vid busshållplatsen. Fatta att någon lagt sej på knä mitt i stan, tagit fram penna  eller krita och skrivit ”vi föddes med en oerhörd saknad”.  Det är så vackert så det nästan blir gråt nummer fyra för säsongen.