I morgon ska jag hora in en slant genom att delta i en marknadsundersökning kring mina smutsiga cigarettvanor.
Företaget har sina lokaler i den vackra parken söder om stan. Förr i tiden gick jag i den där parken ibland, den är verkligen fantastiskt vacker, med en å som sakta rinner, glittrande och porlande. Knubbiga knotiga träd med stora kronor, frodigt grönt överallt och blommor. Det är ett jättestort område, man kan ströva runt länge utan att möta någon, finna tystnad och avskildhet i sol eller skugga. Och där ligger också sjukhuset, de byggnader jag inte vill gå förbi eller bli påmind om. Jag har inte varit i närheten av det området sen sista gången jag låg inne. När jag passerar utkanten av parken längs motorvägen får jag ett obehagligt knip i magen och håller andan fast jag inte ser själva husen. Inga powerwalks där i skymningen, ingen filt eller kaffekorg i det området, jag väljer andra gräsplättar att lägga mej på rygg på och stirra upp i himlen. Men det finns i mitt medvetande.
Varje månad som går räknar jag: 7 månader sedan jag blev dålig sist. 6 månader sedan det ögonblick som inte får uttalas utan att jag fryser till is. 5 månader sedan jag kom ut. 7 månader är magiskt, för det är en månad mer än 6, som har varit max tidigare. Mer än 6 månader sen jag spolade ner medicinerna i toaletten sista gången. Jag läser inte ens om dem längre, deltar inte i diskussioner på forum om dem, vem som blivit hjälpt eller inte av dem, frossar inte i att förfasa mej över biverkningar och onda aningar om ekonomin, läkemedelstillverkarnas girighet och profithungern bakom alla miljarder utskrivna recept, funderar inte ens längre på varför JAG (!), jag, skulle behöva eller inte behöva dem. Funnit mej till ro kanske, jag tar dem och de kanske gör mej gott. De fungerar, möjligen i kombination med allt annat som fungerar – men det hela fungerar. Jag är för ovanlighetens skull inte ett dugg störd över att behöva ta dem. Tror till och med att kanske, kanske det till slut var dessa som hjälpte tillräckligt. Har slutat ifrågasätta det hela tiden. Litium, Lamictal, Seroquel – inget mixtrande eller spontanutsättande och heller inte längre några darriga händer, inga ätorgier, inga illamåenden, inga zombiedagar framprovocerade av lagliga kemikalier. Allt går bra. Jag kör på. Under minst ett år har jag lovat mej själv att inte göra några farmakologiska förändringar. Livet känns ganska normalt och väl fungerande, jag räknar månader, det gör jag, men det omöjliga känns oändligt mycket mer avlägset än några futtiga månader bort. Och jag känner inte hela tiden längre att jag lever på lånad tid, att det kanske snart tar slut det här lagom underbara jag haft ett tag.
I morgon ska jag som sagt cykla genom den lummiga grönskan och passera de fula, vidriga, ångestfyllda husen vars insida jag ägnat så många månader under åren, så oändligt många långa sekunder att titta ut ifrån. Jag ska skynda mej förbi busshållplatsen och apoteket och huvudbyggnaden, ska skynda mej förbi akuten och den vitklädda rökande personalen, och köra mot det gröna, doftande som ligger nedanför, innan jag går in och gör min plikt som konsument och grundligt går in på vilka märken och tjärhaltsnivåer av förstörelse jag föredrar:) Sedan jag kanske blir av med min fobi och kan börja jogga runt den där ån innan sommaren är slut. Alla har väl nyttjanderätt till vackra platser i vårt allemansrättsälskande land?
