Blev faktiskt rätt förvånad över piratdomen. Jag kanske är naiv men jag hade inte väntat mej att det skulle sluta med en sån präktig käftsmäll. Hoppas och tror att det blir liv i luckan på flera håll.
För att stötta kampen (eller kanske av helt andra anledningar?) hyrde F i fredags Pirates of the Caribbean, trean. Han hann kolla på halva ungefär innan han somnade med chipsflagor i mungiporna och strumpfötterna slängda över soffkanten. Innan han somnat sa han att han tyckte jag var cool, att mitt svarta nagellack var snyggt och att han gärna ville ha en liten nagellackstatuering på axeln. Fortsatte komplimangregnet (för att jag skulle gå och hämta läsken?) med att stryka mina armar och säga att de var coola. Jag ryckte till av politisk korrekthet och fnös frågande vad han menade, mina armar är inte COOLA, ärren är skador! Ja men, sa han, det ser ut som zickzack sabelhugg, som efter ett piratkrig. Som där – och pekade på filmen där det just var fasligt livat på däck, brutala sjörövarattacker. Jag sjönk ihop lite och kramade honom ambivalent. Ja, ok. Han får väl tycka mina armar är coola, det är ju inte emo-varning-coolhet han talar om, eller jag behöver vara rädd för att han odlar. Inte självskadeglorifiering. Vad är problemet liksom, i hans värld? Morsan har pirattatueringar, big deal? Hur de kom dit hör inte hit, skiter jag i. Det var bara en ny vinkling, det som jag betraktar som äckligt, fult, defekt, skamligt stigmatiserande är nåt annat i hans värld, nån slags utklädningseffekt som passar i just den leken, piratleken. Så enkelt kan det va.
