dagsspan

Fick en spontaninbjudan till Båstad i söndags, just när jag kände mej låg. Jag spurtade ivrigt till tågstationen. Min bror hade en vecka off för att sitta i en liten stuga och skriva, och jag lämnade gladeligen stan för att göra honom sällskap. I varsin bordsände satt vi och skrev i pyjamas tills det mörknade, drack massor med kaffe, kollade på filmer och käkade på sunkiga pizzerior. Hamngatorna var helt öde, alla krogar var stängda och det rådde en helt annan känsla än det sommarbaluns jag såg sist jag var där. Jag fick inte så mycket vettigt gjort, men jag rensade hjärnan från ältandet och  det var ett par fina dagar. Han är en viktig person för mej. Så viktig.

I går kom F hem efter en vecka i Polen, det var en fröjd att återse honom. Vi kollade på fina foton från backen och kampen att klara skidåkningen med heder. Han hade köpt en liten ring till mej och jag bar den med ömt hjärta fast det sneda tennet skar in i fingret. Skönt att ha honom hemma igen, pysslandes med sina små-gubbar och spel, i full färd med att skriva en roman om pirater, legender och bröder i trubbel, sjungandes på toaletten och efterfrågandes märkliga maträtter. 

Jag känner mej spänd, trött och sliten. Det är väl i sin ordning, det vore omöjligt att gå runt och vara så extremt glad och munter som jag varit så länge, nån gång måste man kanske landa och bara lunka på med en rynka i pannan. Jag längtar efter att lägga mej tidigt, läsa, tänka, men när jag lägger mej kan jag inte sova, axlarna smetar vid örsnibbarna och jag orkar inte ens läsa nån skittidning eller fundera på något mer än allt jag borde ha gjort under dagen. De dagar jag är på jobbet hela dagen är roliga och egentligen inte mer ansträngande än att jobba färre timmar. Det är allt det andra som fortfarande kräver samma tid som stressar. Roligt och kravfyllt i en enda röra. Hämtning och lämning och gitarrlektioner, tidiga skolmorgnar, middagar och tvättider som aldrig bokas. Den evinnerliga röran och kaoset i alla rum. Att göra tre grejer samtidigt men inte få något gjort ändå. Lappar och räkningar, konstigt och oroväckande beteende från datorn och telefonsamtal som inte hunnits med, projekt på lång och kort sikt. Jävligt omindful-nessigt det mesta, om man säger så. Helt normalt kaos. Sånt som folk dealar med, vanligt liv. Det är väl därför helger uppfanns kanske. Eventuellt uppfanns också förmågan att organisera på grund av allt det. Och antistresskurer.

”ett annat sätt att leva” som går på tvåan? Helt fantastiskt program, lipar och ler lika mycket varje gång jag ser det. Fem engelska kvinnor reser till fem olika ursprungsbefolkningar som lever mycket isolerat, och lever i en månad med dem. Alla har varsin resa i sig själva, alla vill lämna något bakom sej eller lära sej något om sej själva, samtidigt som de tar del av ett annat sätt att leva, oändligt avlägset från deras vardag. Det känns varmt, äkta, familjärt. Autentiskt och berörande. Allt kanske är uppbyggt i en studio men det känns inte så. Ganska sällan dokumentärer från annorlunda platser lyckas så bra. 

Den där förankringen…Fötterna mot marken, stadigt. Konturerna skarpa, jaget väl definierat och avgränsat som det ska. Oambivalens. Lagomt reflekterande……. Den gäller ju för fan bara så länge man är ensam. Så fort man ska interagera sätter det igång. Varför ska jag bjuda på mina skavanker? Vad jag vill? Hur ska jag kunna veta det? Vem jag är? Det kan väl du svara på? Skona mej från värderande.

Att vilja sunka in sej och inte gå ut, att röka som ett svin och vägra vattna eller plocka upp bland klädhögarna. I en dag eller en och en halv är det väl ok? I ett New York-filter; i enhörningarnas land –  är det mys. Glättigt slappt. Lite rufsigt hår som ändå glänser. Oboy och dagbok, pyjamas och tv-orgier. I Skåne är det–är det-är det galet? Är det isolering? Osunt? Borde man kanske bara ta sej i kragen och ta en promenad i det vackra vita, eller rent av bege sej till yoga-palatset? Städa och nynna lite och definitivt dra upp persiennerna? Kanske bara handlar om photoshopglasögon?

Och när jag ständigt återkommer till ”Låt mej vara ifred” i mina skrifter till mej själv, svarar boksidan; ehh, ja, ursäkta, det är väl inte direkt någon som trängt sej på? Snarare tvärtom, va? Det är förstås sant. Jag vill inte alls vara ifred. Jag vill bara inte bli berörd. Jag vill bara visst bli berörd. Vill vara ifred från mej själv, i en kvart. Eller – mej själv i relation till världen. Om jag bara får vara ifred skulle allt vara finemang. Men så fort man tittar ut märker man ju att det pågår ett liv därute, som ger en dåligt samvete om man vägrar delta. En dag eller två veckor är lika illa. Att dra sig undan är onormalt. Och därför klär man på sej och återupptar. Och kommer nära kanske, så som folk gör. Och återkommer till; jag vill ha mina brister i fred. Jag hatar höjdhopp ner i känsloträsket. Mjukt, mjukt rinner välsignat spinnande katt-blod i kroppen. Dimmig välvilja och ett ovant ömsinne. Kurr och varma andetag. Sällhet. Sen är man i gång—–Blödig och sårbar och känslosam som en trettonåring. Och sen kommer oftast  irritationen. Först vill man klappas och tryggt leende blotta strupen, och sen vill man skrika och skälla ut och kanske säga nåt riktigt väl valt, men det gör man sällan högt, och all distans är borta och man vet varken in eller ut. Utan anledning. Blottandet av brister gör mej förvirrad och aggressiv, surmulen, tom, även om ingen ser det som brister. Varför ska jag vara nervös och rädd att bli kritiserad? Vad är det för en slags snålhet att tycka det är svårt att bjuda på sej själv om man inte är fullständigt oantastlig? Du är minsann inte perfekt själv! surar man. Nä, vaddå, jag tycker du är jättebra, vad menar du? Har någon ställt såna krav på dej? Nej. Ingen är elak . Ingen är anklagande. Ingen kräver ett skit. Det är ju jag som definierar. Det ligger verkligen bara hos mej själv. Allt blir för stort eller för litet. Jag vill vara ifred säger jag. Nej, jo, det är bara det att det är bäst. Att vara ensam och ifred. Eller inte. Sur. Med kinden i kudden. Nej, sluta nu.  Meningslöst att reflektera över sina svagheter, vara på sin vakt men se ut som om man bär ett öppet ansikte. Ingens fel. Jag tar och ger och tar tillbaks igen. Bara så mycket enklare att ha sej själv om man är själv. Aldrig utsätta sej för sitt eget tyckande om vad någon annan tycker om en. Aldrig behöva tycka själv och behöva stå till svars för det. Jag vet ju inte vad jag tycker, om någonting. Idag. Kanske lite så, men lika mycket si. Tror jag. 

Så när man sedan avbrutit sin soff-vaka och dragit på sej ansiktet igen, och därefter förvirrad sitter på bussen hem, åker man förbi en suspekt tatueringsaffär och tänker att ja, men det är ju precis vad jag har lust med! Måste, rent av. Ett märke, en stadig symbol, en evig och tyst påminnelse, och man försvinner i fantasier kring vad det ska bli och precis när man reser sej och springer mot dörren för att göra det så—pssssssssssh, har bussdörren åkt igen och man passerar möjligheten.

Jag borde hålla mej jävligt långt från bloggar och telefoner idag. Jag borde sluta fundera. Jag förstår mej inte på mej själv.

Men spinnandet utövar lockelse. Mjukt och varmt. Snällt och välsignat. Fan. Jag önskar jag vore lite snällare. Lite mindre benägen att aldrig veta var jag står och vad jag vill och varför.

I kväll får jag också, i min ensamhet, sen får jag skärpa mej och bli normal igen. Vattna blommorna, minst

 Det blåa är inget statement, bara en inklistring som blev knäpp.

Alltså, jag är ledsen över mitt psyktjat, men jag går verkligen igång på ECT-debatten och hur enkelsidigt det hela framställs. Klistrar in ett gammalt inlägg om ECT igen, (jag är ledsen, hoppa över det om ni läst det förut). Det finns mer irriterande  rapportering än de här  och här   snuttarna, de är inte representativa för hur hela inslaget löd. Debatten som förs i media hjälper sannerligen inte någon. Vänder mej naturligtvis inte mot skildringen av den kvinnans upplevelser, utan mot det skenheliga slaskmedianska förenklandet, demoniserandet å ena sidan och falsk vägran att diskutera riskerna å den andra. Ska det vara så svårt? Informera! Låt patienten välja själv, efter fullvärdig information. Negligera inte biverkningar, överdriv inte, skräms inte, och undervärdera inte de goda behandlingsresultaten. Basta!

———————————————————————————————————————————————-Så här tänker jag om ECT (apropå den mycket märkliga föreningen  Kommitten för mänskliga rättigheter, scientologerna och medierapporteringen i frågan i övrigt).

 
Det är tydligen fortfarande en kontroversiell behandling. Många provoceras av tanken och får gökboet-associationer trots att dagens behandlingar ser mycket annorlunda ut, och ges under narkos med muskelavslappande.

Jag har sedan 2004 varje år fått en serie bestående av 10-13 behandlingar per gång. Det har hjälpt. För en stund. Ingen har heller lovat något annat, det är en kortverkande behandling i väntan på att antideppressiva mediciner ska få full effekt, för att häva en akut mani eller en livshotande djup depression om den påverkar förmågan att äta t.ex.
Den där kortverkande effekten kan vara oerhört betydelsefull, bara genom att den påminner om att det finns en annan slags tankar och känslor än de man just nu genomlider i det svarta mörkret som känns som sanning och logik. Behandlingarna har fått mej att för en stund komma ur depressioner som varit så djupa att jag inte förstår hur jag kunnat överleva dem. De har ruskat om mej, fått mej att yrvaket se mej om och påminnas om att existens kan vara något annat än vidrig tortyr. De har gjort det möjligt att äta. Ta mig ur sängen. Tala. Vilja något enda annat än att dö. Minnas livet. Känna liv.

Första omgången grävde djupa sår i min minnesbank. Jag glömde stort och litet, viktigt och oviktigt. Jag var beredd på kortminnesstörningar men inte på att de skulle vara kroniska. Mycket är för alltid förlorat. Mycket har kommit tillbaka, en del ganska nyligen, annat är fortfarande borta. Den första serien var värst vad gällde minnet. De senaste gångerna har jag återhämtat mej ganska bra. I några veckor efteråt har jag varit vilsen varenda gång. Jag hade svårt att hitta hem och det var omöjligt att minnas portkoder, banknummer och telefonnummer. Jag kände mej, när effekten lagt sig,  främmande på ett plågsamt sätt inför mej själv och världen, mina kläder sa mej ingenting, jag visste inte vem jag var och vad jag brukat ägna mej åt, men det kom tillbaka ganska snart.
Jag blandar ihop de olika omgångarna och vad de åsamkat för skada, men det händer fortfarande att jag stöter på folk på stan och inte vet vem de är eller om vi känner varandra nära eller flyktigt. Det händer ofta att det pratas om filmer eller böcker, och numer kan jag känna igen namnen på vissa av dem, men det är vanligt att jag inte vet om jag sett eller läst den. Miljarder pusselbitar och upplevelser, resor, tilldragelser är förlorade. Jag vet inte heller vad som är vad; att vara deprimerad i sej ställer till stor skada minnesmässigt.

Att ECT har använts på ett felaktigt och grymt sätt i historien må vara sant. Det är en annan diskussion, väl värd att behandlas, men den hör inte hemma i diskussionen om hur behandlingen används idag.
Den  artikel jag nämnde drar växlar på är att ECT utförs dels i lukrativt syfte till förmån för psykiatrikernas plånböcker (i USA), dels för att kuva besvärliga patienter, och att det är en tortyrmetod idag likväl som förr. Det skrivs i väl valda ordalag om brutna ryggrader, friterade hjärnor, total oförmåga att fungera efteråt, irreparabla hjärnskador, celldöd, inkontinens, kronisk intelligens – och personlighetsförlust och krympande hjärnor på ett onyanserat sätt.

Jag citerar KMR: ”Sammanfattningsvis tycks alla elchocker, från första världskrigets militära ”annihilations-ECT” fram till våra dagars ”medicinska” elchocker, ha en gemensam nämnare: de har syftet att manipulera och/eller straffa människor. Ibland har manipulationen gjorts i landets intresse, ibland i underrättelsetjänstens dunkla intressen och ibland i terrorregimers intresse. Elchocken är just det slags metod som är lämpad för detta ändamål – den har förmågan att kuva människor, göra dem mer lätthanterliga../.. Syftet med elchocksbehandling är inget annat än att orsaka hjärnskador. Dessa hjärnskador är nämligen vad som orsakar minnesförlusterna och inlärningssvårigheterna, likväl som rubbningarna i rums- och tidsuppfattningen som alltid följer på elchocksbehandling. Den orsakar även en slags eufori – som vid alla slags hjärnskador – med tillhörande kritik- och omdömeslösa attityd till sitt eget och andras liv. Detta tolkas av psykiatrin som att depressionen har hävts.”              Slut citat.

Jag har fullt förtroende för ECT-vården som ges och har aldrig upplevt den som ett sätt att kuva mej eller straffa mej. Jag har fått hjälp i ett outhärdligt nu, och det har fungerat. Kraftfullt och omedelbart har serotonin och dopamin-substanserna flödat för ett tag, och det är påminnelsen om vad liv kan vara som får en att orka en stund till. Sen att det inte löser några existensiella problem är det väl ingen som ifrågasätter. Allt har sin tid. Terapi har sin tid. Förståelse sin. Överlevnad sin. Att vara i en kris kräver bearbetning, men att vara i en depression som fråntar en alla ens intellektuella och kognitiva förmågor och de basala färdigheterna som att äta, sova, trösta sig själv och stå ut i sin mänskliga skepnad kräver något annat. ECT löser inga problem, svarar inte på några frågor, men kan häva en sjukdom i sin mest akuta fas.

Däremot tycker jag informationen är dålig. Det finns många artiklar som redogör för människor som ansett sig ha fått kroniska minnesskador till följd av ect, och det ska man ha klart för sig innan man tackar ja till behandling. I FASS står alla biverkningar med, även de som drabbar 1 på 100 eller 1 på 10000. Så borde vara fallet med ECT också. Broschyrerna är onödigt glättiga, enkla och lugnande, men det beror väl på att man inte förväntas kunna ta till sig något annat i läget man befinner sig i. Kanske kunde man göra två varianter? Skriv vad som KAN hända.
Att vara informerad om hur förvirrad och främmande man kan känna sig efteråt är viktigt. Att få en möjlighet att förebereda sig på att  vara extremt minnespåverkad och kunna underlätta lite genom att rådas anteckna viktiga saker mm  är bra. Att veta hur det har blivit för flera.
Det behöver inte mörkas, man KAN känna sig helt dement, man KAN få bestående minnesluckor och det KAN vara värt det ändå! För mej har det varit det. Annars skulle jag inte ha gjort det fem år i följd, med de kunskaper jag bar med mej från den första omgången.

Att skrämma iväg folk från något som skulle kunna rädda dem genom felaktigt vinklad och grovt överdriven och lögnaktig information p.ga någon slags missriktad politisk agenda är oförsvarligt.
Att inte informera tillräckligt av rädsla för att skrämma andra som man tror skulle behöva det är lika lite försvarbart.

I fredags var jag ute och svirade med damerna från syjuntan och diverse andra juntor. Det blir inte så ofta, flera har småbarn och andra är upptagna med annat. Men ibland får vi till det och det är alltid ypperligt trevligt. Vi flashar kanske inte tuttarna lika ofta som förr i tiden, faktiskt inte alls, men man kan ju ha kul ändå. Jag vet inte om de firade att vi till slut lyckats samlas allihop, eller att det var fredagen den trettonde eller att några fått nya jobb. Mitt i alla seriösa samtal och mindre seriösa skrattanfall firade jag i alla fall min egen lilla tilldragelse i hemlighet. Eller, det är ju ingen hemlighet, men inget jag i just det sammanhanget brukar prata om: min borderlinediagnos.

Jag har den inte längre! Efter scid-tester och dbt-utvärdering har jag nu fått samma besked från både min psykiater och min terapeut: jag uppfyller inte längre kriterierna för borderline. Att göra lite tester och svara på frågor är ju inte så uttömmande men nu har vi tittat på hela paketet och under lång tid. Det är ju inte ett blodprov med svaret skrivet i sten, men jag känner mej och de känner mej. Fem år som ”drabbad” av eller klassad med en ganska unken fördomsfull störning är förbi. Första gången det viskades om F 60.3 var jag femton, men jag var trettio när jag faktiskt fick hjälp med mina problem. Hjälp som fungerat. I mina bipolära svackor rasar fortfarande borderlinedrakarna, men till vardags känner jag mej helt frisk och väl fungerande. Hur man reagerar och fungerar i en djup depression är ett tillstånd för sej, inte vardagskaraktäristika.

I fyra år har jag gått i DBT. I fyra år har jag slitit med veckokort och ständiga hemuppgifter. Gruppsessioner och enskilda samtal. Två olika terapeuter. En hel hög andra kvinnor som delat mina svårigheter, en del har blivit vänner och andra har man känslosamt sagt adjö till när de varit färdigbehandlade, man har delat sina innersta rädslor och fått uppmuntran för saker som bara de kan begripa vidden av. Jag har gråtit, skrattat, skämts, varit frustrerad och fått aha-insikter i de rummen. Två gånger i veckan har jag gått uppför trappan till teamets lokaler i dessa år. Jag har missat en enda session, förutom när jag legat inne och inte kunnat gå. Jag har någon gång  hyperventilerat och legat och skakat på toagolvet på mottagningen. Jag har vissa gånger stapplat in helt söndermedicinerad och minnesslö. Jag har ibland suttit i deras soffa helt utan jag, utan hopp och fått en filt. Jag har fått frukost ibland när jag inte kunnat äta. Jag har bankat näven blodig  mot betongväggen  och sprungit ut i djupaste förtvivlan, speciellt i början. Jag har coachats via telefon och till och med hemma hos mej. Jag har varit förbannad på dem men det är inte många gånger. Förtroende, värme, tacksamhet och respekt är det jag känt mest. Jag tycker om metodiken, pedagogiken, bemötandet, synen på patienterna och deras problematik. Jag gillar humorn och vanvördigheten. Empatin, valideringen och de krav som ställs. Att de aldrig gett upp.  Jag har hela tiden känt en djup övertygelse om att det är den här formen av terapi som kan hjälpa mej. Och det har den! Jag har fått en gedigen utbildning i förståelsen av känslor, acceptans, validering, sårbarheter, känsloreglering, färdigheter, att stå emot impulser och ångest, medveten närvaro, kommunikation, funktionalitet, lagomhet, wisemind mm. En utbildning jag önskar alla kunde få ynnesten att genomgå. För alla skulle få ett bättre liv av att skärskåda de processerna.

Terapeuten frågade sist, när vi gjort testerna, om jag kände mej tom. Om jag kände förvirring. Jag förstår frågan. Att ha levt med en diagnos, att ha varit tvungen att ifrågasätta varenda emotion, sätta allt under luppen och fundera på om det är funktionellt eller destruktivt skapar ju ett avtryck. Att få höra att man har en personlighetsstörning – vad handlar det om i relation till ens identitet? Ens personlighet- störd? Vad betyder det? Att vara tvungen att acceptera något som ses som en defekt och försöka hitta ett sätt att förhålla sig till det. Förlåta sig själv. Förstå sej själv. Skaffa kunskap och information. Strida för en behandling och sedan orka genomföra den. Men nej, jag känner inte någon tomhet. Ingen nakenhet, ingen vilsenhet, ingen undran vem jag är nu. Jag är bara så jävla glad. Och stolt. Det är jag som har kommit hit. Jag är här, framme, jag känner det tydligt. Vuxen på ett annat sätt än tidigare. Lugnare. Gladare. Stoltare. Slår inte på mej själv. Validerar mina känslor. Är helare. Känner mej som min vän.

DBT´n fortsätter ett halvår till men sessionerna trappas ut. Det skrämmer mej inte heller. Jag är färdig. Jag har ingen separationsångest eller rädsla för vad som ska hända sen, hur jag ska kunna klara mej på egen hand. Nu är sista racet stenhårt koncentrerat på det jag vill lära mej.

 Bipolär må jag vara i hela mitt liv men det kan medicineras. Ett känslopaket kommer jag alltid vara och det kan vara helt ok om det kan regleras lite. Depressioner riskerar jag fortfarande att  drabbas av och de är fortfarande förtvivlat omöjliga att lära sej leva mej. Och blotta tanken på dem gör mej rädd. Då kommer kanske allt det jag skrivit ovan kastas omkull, och jag skrattar rått åt att jag trodde det var över. Men jag har mycket större chans att hantera de svackorna med de verktyg jag skaffat mej. No more borderline! Du här säkert lärt mej något men nu får du gå. Far i frid!

Snön blänker och solen glittrar. Till och med jag som inte är nåt sportlovsfreak tycker det är ganska fint. Men jag känner mej lite sorgsen. F åkte till Polen idag för att åka slalom med sin far. Massor med långa hårda kramar i hallen, hans omslingrade armar, kinden mot min. Hårklapp och huvudsmek. Fattar inte vad problemet är, jag är jätteglad att han ska få åka skidor och få solfräknar på näsan, äta konstiga korvar och säkert massa godis när bilen fått punka och de väntar på bärgning. Men jag saknar honom redan så mycket. Varannan-vecka systemet funkar utmärkt, man hörs lite då och då och syns ibland och vips är det ny vecka och man får avnjuta honom på heltid igen. Men att han är i ett annat land. Att D kollat på flygkraschar på youtube och inlevelsefullt berättat om dem, så att de nu utspelar sig i huvudet på mej.  Tänk om de störtar och jag inte ens kan hålla lille F i handen på vägen ner. Och man blir ju inte mer avslappnad av att höra att vägen de ska åka upp till bergen är igensnöad innan de ens fått nycklarna till hyrbilen eller inresestämplen i passet… Det är väl normal separationsångest och mammalängtan och oro. Om nån timme har jag nog glömt dem båda två och minns dem yrvaket först när de står i min farstu för inräkning. Det går nog bra. Inga brutna ben och massor med sol önskar jag honom.

Vi var i Köpenhamn i förrgår. Glyptoteket (eller gluttateket; det är en ganska märklig känsla att skåda in i mumiers uttryckslösa ansikten, undra över deras gravhemligheter och komma nära romerska härskare och kärleksgudinnor) och Planetariet.

 Jättetrevlig utflykt och bra lekplatser för alla; mammor får leka i rymdskepp, farmödrar plåta alla vackra statyer och mumier, och avnjuta ett glas vitt vin i kafét i den vackra entrén

 och pappor sugas in i Vintergatan och havets hemligheter på 3-d bio. (Skrämde slag på mej, när havsmonstrena kom ut genom filmduken och mot mitt huvud duckade jag så plötsligt att sätet lutade.) 

(Lånar några av dina foton, B!)

Åh va jobbigt! Gitarrlektion nr 2 om en timme, jag har inte övat ett skit för det var så otroligt rörigt och förvirrande förra gången, drar mej för att ens titta på gitarren som står och ser ledsen ut i hallen. Sjuttio termer och noter och band och fingernamn och strängnamn och man känner sej som ett ufo, ögonen börjar rulla runt i skallen av förvirring  och irritation- jag vill ju liksom bara lära in en låt och köra   F den lilla störoberten var med, och undrade efter en stunds plonkande när vi skulle börja spela själva låten (Spanien, en barnsång med två ackord typ). Det var det jag trodde vi gjorde. Jaja. Det är väl det som blir valuta för pengarna framåt våren antar jag; att ha gått från frustration och icke-kunnande till vackra små toner vid lägerelden, allsång och månsken. I övrigt en fortsatt jättebra period, F har varit helt fantastisk som vanligt, fast ännu mer underbar än vanligt, och jag har vandrat mellan höga drivor av grädde och marsipan. Just idag är jag skitsur. Ovan känsla. Nyttig säkert, jag slickar mina sår och de är medgörliga.

Jag begriper inte vart vissa saker tog vägen. Tex antalet terminer med studiemedel. Jag och alla vänner i min omgivning levde livets dagar (glada var de inte jämt) utan direkt mål. Jag läste lite det ena och det andra slumpmässigt. Man satt och bläddrade lite i universitetskatalogen och sökte in på nåt som verkade spännande. Kultursociologi, religionsvetenskap, filosofi, medie och kommunikationsvetenskap. Skitkul. Fikor mitt på dan innan dagishämtning, träningspass och sen nån föreläsning här och där. Lite seminarier och några tentor. Uppsatser författade på fik och i bibblans sköna belysning. Sen så småningom tog man sej i hampan och pluggade ett program som till slut ledde till en examen. Fett var det inte, jag hittade nån kommentar jag skrivit då; ”skillnaden mellan barnbidragsdagar och andra dagar är att man kan köpa toalettpapper med lamm på till sitt barn”.

Nu betalar jag 1300 spänn i månaden till CSN för att vid varenda årsbesked konstatera att den totala skulden inte minskat med en krona. Men ändå, hur surt det än är, var det faktiskt värt det. Att som totalt ensamstående och bitvis hyfsat labil jobba heltid på nåt underbetalt jobb jag hade kunnat få utan utbilning var inte ett bra alternativ. Jag kunde inte jobba nätter, helger eller kvällar mer än jag gjorde när jag jobbade extra på nåt vårdhem. Just då var det rätt, jag levde och försörjde mej och mitt barn på dessa snålt tilltagna studiemedel. Men jag hade tid. Tid över till mej själv. Tid till mitt barn. Jag kunde hämta tidigt på dagis. Jag var stimulerad och inte överarbetad. Jag älskade uppsatsskrivande och byggde ut det väninnenätverk som jag fortfarande håller kärt.

Men, grejen är….Att det är typ NU jag vet vad jag vill. Och det är långt ifrån det jag har examen i. Och det är liksom lite halvkört. Jag har bara två studiemedelsberättigade terminer kvar. Och en skuld som redan nu är skrattretande. Inte läge med andra ord, att förverkliga sej själv och sina drömmar på det sättet, via formell utbildning. Kunde ingen sagt till en när man var en ung snorhyvel att man inte skulle bränna allt, utan fundera lite på vad man kanske skulle vilja om ett tag? Det blev ju inte riktigt som jag tänkt mej, hade jag vetat var jag skulle befinna mej idag så vet jag inte om jag valt samma väg faktiskt. Allt ska man tänka på själv..

 CSN tar sitt ansvar för förlupna oansvariga tonårs-slackermorsor—————-<

Men de där glidarstudenterna bara fikar vidare —————^

Läkaren och psykiatriske konsulten Thomas Jackson undrar idag i Sydsvenskan vad de psykiskt sjuka själva anser om den omtalade Anna Odell-övningen:

”Den maktfullkomliga psykiatrin är naturligtvis rasande över att ha blivit totalt avklädd på detta sätt. Majoriteten av allmänheten rasar också och känner indignation å de psykiskt sjukas vägnar.
Men vad tycker egentligen de psykiskt sjuka själva? Är det någon som frågat dem om detta? Kanske anser åtminstone en del psykiskt sjuka att installationen var positiv? Att någon kunde offra sig för att få belyst hur förtvivlat dåligt bemötandet ibland kan vara inom psykiatrin”.

Jag undrar om Jackson har tillgång till internet, eller om han kanske fått det så nyligen att han ännu inte upptäckt ett jättespännande fenomen som kallas ”bloggar”. Det fiffiga, Herr Jackson, är att man via dessa bloggar och kan få massa information om vad folk tycker och tänker om saker. När det händer något som väcker debatt brukar den debatten pågå längre och mer intensivt via inlägg och kommentarer än i debattartiklar i tidningar, även de som inte brukar ha så hög röst i pappersform gör sin stämma hörd i dessa forum. 

 Jag är numer spyfärdig på Odellcirkusen efter att ha läst inlägg efter inlägg på diverse bloggar och tänker inte ens ge mej in på vad jag själv anser om låtsaspsykoser och självmordslekar på broar i konstens namn. De flesta inlägg i frågan Odell jag läst har skrivits utav dessa ”psykiskt sjuka”. De har tagit en mycket aktiv del i debatten, och hur de flesta resonerar råder ingen tvekan om, hur har du lyckats missa det? Ännu har jag inte läst ett enda inlägg skrivet av personer som har inblick och egen erfarenhet  i frågan som tyckt idén med den här formen av gränsöverskridande, politisk konst på Galleri St: Göran, AKA division Psykiatri var god.

Kolla runt lite så ska du få se. Du kommer snart inte längre sväva i ovisshet om majoriteten av de psykiskt sjukas inställning till psykiskt sjuka installationer av det här slaget.

Bemötande, diagnosticering, problemen inom psykiatrin och allt det andra är en annan historia. Väl värd att berättas, men inte i detta inlägg och inte nu.