Måndag

För varje dag jag inte skriver känns det lite jobbigare att göra det. Ibland värker det i fingrarna att vresa ut ord åt höger och vänster, ibland är det helt tyst. I alla fall här. Det kommer alltid tillbaka.

Jobbet har varit bra, det är ju samma uppgifter och förutsättningar som innan, men jag känner mig mer delaktig och har mer idéer om vad jag tycker ska förändras när jag vet att jag ska stanna kvar. Fast jag trivs blir jag väldigt trött och stressad när jag slutat för dagen. Jag blir stirrig och speedad och försöker verkligen ta återhämtning på allvar, tvinga ner mig i varv, försöka orka träna och äta och sluta röka, organisera min kalender för att mota bort det disträa, min glömska, de ytligt flaxande tankarna som spretar utan prioriteringsvilja.

R konferensen gick bra – mycket bra, så bra att vi båda med förväntanstårar i ögonen pratade om framtiden i stället för med en klump av oro. Hon glädjesprutande i sin iver att planera, att bjuda in till fest, lära sig laga mat, och allt det man behöver kunna för att bo själv. Själv men med hjälp en bit på vägen, det absolut bästa som kunde ha hänt. Hon kan gå klart skolan, får en långsam övergång till eget boende i lugn och ro, får gehör för sina önskemål.

Vardagsrummet är oigenkännligt. Mattan är helt och hållet taget i besittning av F´s projekt med lim, tejp, tidningspapper, kikärtor och tandpetare som han bygger meterhöga torn av, teckningar, serieteckningar som han satt ihop till långa remsor, bunkar som är berg, kartonger som är dalar i den värld som heter Abori som är under konstruktion. Jag har gett upp försöken att dammsuga och får nog vänta ytterligare några dagar.

Jag har läst om gamla dagböcker, de är ovärderliga för minnet. Jag känner lättnad. Det var så förfärligt tungt så ofta, så länge. Nu har det blivit så annorlunda. Det jag suckar över nu är ingenting i jämförelse.  Det som gör mig blek av fasa, de käftsmällar som ibland landar på mig däckar mig inte längre, inte just nu. Jag sitter inte fast även om det inte alltid rör sig framåt. Det känns annorlunda och är annorlunda i min omvärld. Efter mötet med R var det som en djup suck gick genom min kropp: något nytt börjar här. Fy fan vad tungt det har varit. Vad mycket bättre allt blivit. För henne, för mig, för oss. Vilka resor vi båda gjort. Jag kan knapp föreställa mig det lidande som var.

Fortfarande drabbad av saker jag fick ta del nyligen av som jag önskar jag sluppit. Jag idisslar frågor om sanning och förståelse och svek och sorg, hat och obegripliga pusselbitar. Jag känner en stark vilja att bara skaka det av mig, glömma alltihop som är förstört och minnas det som varit bra, det jag tror på, det jag tyckte var bra,  men det är svårt för det rör upp så mycket förvirring att inte begripa för att kunna placera rätt. Jag vill försöka förstå, få svar, och jag vill släppa det. Jag får inte reda på det jag behöver för att kunna begripa och jag är arg på frågorna, jag undrar över min tolkning och det skrämmer mig. Har jag misuppfattat alltihop?  Jag frågar mig vad det spelar för roll och kan inte ge mig själv något svar. 

Fick just reda på att min bok är Recitos storsäljare nr 1 genom tiderna, i deras visserligen rätt modesta utgivning och antal år på marknaden, men roligt ändå:)

Framåt. Bakåt. Ibland på mountainbike, ibland med punka på en gammal sommartorps-cykel.

How fragile we are..

Jag är trött, har varit trött ett tag. Är pigg ibland. Sen blev jag ännu tröttare. Gömmer och vilar mig n’r jag kan i en röd len morgonrock som smeker min kind utan åthävor. I morgon eller övermorgon blir jag pigg igen.

Fina samtal. Kär bror på besök. God mat. Vänskap. Värme. Bra teater. Ett filmklipp på R där hon efter tre dagars gitarrspelande gör en cover till mig  på ”Kom änglar” (ni vet, den som jag tjatade om häromdagen) i en fenomenal tolkning.
En sen kväll efter lite för långt prat och lite för mycket vin gör jag en film i huvudet, spelar över den andra filmen som jag vill förinta, den som ovälkommet brutit sig in i min näthinna:- jag står på stranden och stoppar ner det jag inte vill ska förgifta mig i en koffert, och släpper sedan iväg den på ett blygrått hav. Jag la i det jag inte ville ha, behöll det andra. Sakta och i sicksack-rörelser kluckar den iväg mot den osynliga horisonten. Den läcker säkert; hat och vrede och ilska och skam och missmod och sorg och lögn och missförstånd, ovilja och rädsla att någonsin lita på någon eller något någonsin igen: allt sipprar ut i havet och löses upp, hela innehållet slukas rent av plankton och fiskar och fiskmåsar på en sekund. Allt kött är hö. Min slitna koffert blir mat åt en annan partikel som blir mat åt en annan. Pappväskan  kommer lösa upp sig. Någon hittar en bit kartong på en annan strand och bygger ett sandslott med fönster av den.  Hej då, väska. Må du segla långt, långt bort ifrån mig. Det som jag inte la ner i väskan har jag stoppat  i fickan, det är blandat med sand och otydligt, men vid liv. Skakar sedan av mig vattnet, sätter på mig skorna igen, vandrar upp mot land.
How fragile we are. Hur skör vår tilltro. Hur lätt vi rubbas.  Ändå. Så går det. Men lite hjälp av en len morgonrock och livets nöjesnödtorft.

Om man längtar bort ibland, är det inte kärlek då?

Jag talade med min kloka kusin om kärlek. Han sa att kärlek väl var känslan av att inte vara på väg därifrån. Känslan av att just nu, just här, är allting bra, är jag på rätt plats. Vill jag inte vara någon annan stans, är inte på väg och inte jagad. Det lät som en exotisk plats. Jag blev lite avundsjuk, det lät så harmoniskt.

Jag vet inte när det känns så för mig. Kanske i soffan bredvid lilla F, hans hand i mitt hår med självklar tveklöshet, hans fot slängd över mitt knä, när han berättar om något och verkar trygg och glad. Då känner jag så. Eller med min bästis, eftersom vi kan varandra så väl, när salladsdressingen råkat fläcka min kind och hon mitt i en mening sträcker sig och stryker bort den, och jag inte ryggar.
På ett träningspass, mitt i ett steg i luften, mitt i kroppens egna spår, musik och muskler och bara här och detta nu.
På en brygga, naken i hettande sol, ensam med en bok och vattenkluck och träplankor eller varm sten under ryggen. Att blunda just då, känna solen värma, lägga sig till rätta, andas djupt.
En låt som man vill aldrig, aldrig ska ta slut, som bär med sig självet upp och ner och långt, långt bort.
Min bror, våra resor i bil, våra urgamla visor, det vi upplevt, skämt som ingen annan kan.
Då önskar jag inte vara någon annan stans.

Men i kärleksrelationer är det inte det jag måttar efter. Då har jag nog aldrig varit kär i så fall. Det är andra saker. Jag vill oftast någon annan stans, det är normaltillståndet, bara korta stunder känns det inte så i vardagen. Det är ju förjävligt egentligen.
Det tillstånd jag eftersträvar är nog att inte känna sig jagad, men kanske inte heller slagen till ro. Att vilja höra mer, känna mer, känna ett flöde av oräddhet, oansträngdhet, kärlek, välvilja, glädje. Att känna sig trygg och låta jaget vara utan censur, veta att man tas emot.
Det är oftare ett mått av stress med i en kärleksrelation, jag känner nästan aldrig den där helt befriade känslan utan förpliktelser, bara korta ögonblick. Jag vet inte varför. Man vill och tror och hoppas kanske andra slags saker, är räddare att förlora sig, tappa bort sitt jag?
Man kan ju vilja bort ändå, fast allt är bra, tillsammans kanske? Beta grönare gräs ihop? Söka nya saker.

Kärlek. Att inte vilja någon annan stans? Det hade varit skönt. Men jag vet inte jag. Eller så är jag ohjälpligt cynisk, kärleksoförmögen och förstörd. Men det tror jag inte.

 

 

Lugnet och jag

Men sen lägrar sig liksom lugnet en liten stund. Eller, jag lägrar lugnet. Vi har fantastiskt sex, jag och lugnet, även om det inte blir så ofta.

Folkhemsservice: hur tänkte ni här egentligen?

Det är ganska roligt att sökorden ”kommer hamstern bli schizofren”  får så många träffar. Jag besitter ingen expertkunskap i hamster-psykiatri och kan nog inte kan hjälpa er med de problem ni sökt er hit för att finna en lösning på, men hur ni än hittar hit är ni välkomna!

———————————————–

Nedan: varning- långt dagsspan från a-ö i försäkningsmangeln. Jag är inte ensam tyvärr. Ni har väl hört det mesta förut men kanske bara frustrerade munsbitar från mig, och detta kanske blir det sista i frågan:)

Igår skrev jag ett inlägg som hette ”Whatever gets you through the day” som jag inte postade, för språket lämpade sig inte ens här. Det var en elogé till Reinfeldts fantastiska sätt att spendera miljoner på en helt galen sjukvårdsreform och rehabiliteringskedja. Det var en hjärtlig hälsning till myndigheter av alla de slag som genom åren stöttat min väg tillbaka till arbetslivet. Den fantastiskt fina kommunikationsförmåga våra statliga handläggare besitter, den flexibilitet och förmåga till helhetssyn som präglar myndighetsutövarnas bemötande av enskilda individers liv och verklighet, och den fascinerande tjusning med vilken vi kan observera allmän systemkollaps och blankettdrunkningsdöd.

—————————————————————————————————————————

Jag har försökt komma tillbaka hela tiden sedan mitt första sjukdomsskov 2004. De turer jag beskriver är bara det senaste årets, för tidigare Kafkahistorier i FK-djungeln har jag glömt respektive förträngt. Det har varit en lång, lång resa via arbetsträningar på olika ställen,vanligt arbete på mitt gamla jobb, andra slags uppgifter på samma ställe, volontärarbete, försök till frilansning inom olika områden, timanställningar och en minskning med 80 000 i årsinkomst. I snitt två gånger per år har det jag byggt upp rivits ner av nya depressioner, månadslånga inläggningar med ECT, minnesstörningar, ordförlust och lång återhämtningstid som följd. Det senaste året är det första där jag återhämtat mig utan nya allvarliga skov.

Efter ca ett år på den tidning jag själv fixat arbetsträning på med rehabiliteringstsöd, stod jag inför hoppet om anställning med förmånliga arbetsgivaravtal från AF för personer som varit sjukskrivna länge. Handläggaren kände till mina arbetsuppgifter som redaktionsmedarbetare. Samma dag vi ska skriva på papper säger AF att stödet gäller alla sektorer utom just journalistik och kultur. Dagen därpå säger hon vidare att jag måste sluta eftersom det inte kan erbjudas en anställning där. Ingen annan sysselsättning erbjöds. Jag fick senare fortsatt timvik-anställning inom en annan del av företaget. Alla nöjda och glada, även AF och FK. Tyvärr gick det inte att komplettera så smidigt med antal timmar jag hade sjukpenning för, upptäckte jag när ersättningen kom, eftersom deras system inte klarar något annat än halv- och kvartstid, så  jag fick en ganska ansenligt mindre summa.  Min arbetsgivare ringde AF för information om anställningsstöd i den nya delen av verksamheten och fick positiva besked. Av en tillfällighet berättar AF  att man bara får ha arbetat 30 dagar de senaste två åren för att komma ifråga. Jag hade fortsatt anställning några veckor till, men hade kommit upp i  27 dagar de senaste månaderna. Hade jag inte fått information om det hade möjlighet till anställning rykt. Således fick jag arbeta gratis och utan att kunna rapportera timmar de resterande veckor jag lovat arbeta.

Sedan kom det riktigt trevliga beskedet: när utförsäkringen träder i kraft ska ingen bli lidande som det varnats så för, lovar blåbördige Herr R. Alla får ett schablombelopp tills den individuella beräkningen kommer (nu i AF´s regi och inte som tidigare FK). Ingen behöver ta livet av sig, haha, lite ekonomiska bekymmer har vi väl alla? Alla kommer kunna betala hyran, ingen panik. 3500 kr  per månad festar de till med. Det ska löna sig att arbeta oavsett färg på styre. Ingen ska behöva gå sysslolös och obrukbar. Det finns jobb för alla! Någon stans i landet finns det alltid något alla kan klara. 30 000 utförsäkras, med varierande grad av ohälsa. Cancer eller liktornar- alla behövs. Fuskare och döende- alla har lika värde.

Jag är utförsäkrad nu, och den sista utbetalningen kommer alltså vara 3500 kr. Totalt. Om jag har riktig tur kommer det något nytt beslut innan räkningarna ska betalas. Det tutar upptaget, upptaget i Socialkontorets växel för det är fler än jag som fick ersättningsbrevet igår. Jag får inte ut lön för de timmar jag arbetat. Det kommer lösa sig, kräver bara oerhörd behärskning att inte rasa ner i oro och katastroftankar.Jag är jävligt glad att jag är frisk just nu. Vad som händer om jag blir sjuk igen vill jag inte tänka på. Statistiken för att som bipolär vara hundra procent arbetsför utan skov resten av livet, är.. heller inget jag vill tänka på. Läkaren avråder med kraft heltidsarbete. Men mina försäkringsdagar är slut även om jag ligger i ECT-rummet med ett BMI på 17 när FK räknat till tio. Vad min läkare än tycker.  För det finns jobb som alla kan utföra, någon stans i Sverige, i vilket skick du än är. Det har jag också varit övertygad om i mitt eget fall. Jag har velat arbeta. Ibland har jag inte kunnat. Ibland hade jag kunnat om de inte satt krokben för det de nästlar in en i, som man måste tacka ja till om man inte kan arbeta heltid.  Jag har lovats stöd och hjälp, men oftast har det varit deras egna regler som sabbat det som lovast.  Allt det som skulle vara befolkningen till hjälp och stöd har inneburit motsatsen i praktiken. 

———————————————————————————————————————————————Men. Nu har jag äntligen fått anställning!  Nu kan jag lyfta blicken igen. Efter kanske tre kilos blankettkopior under de här åren, en årslön i porto och en miljard tårar, möten och förbannelser.  Fr.om 1/2 jobbar jag på riktigt på det ställe jag vikat på och älskat under hösten. Halvtid, med en lön som är lägre än på något annat jobb jag haft. Det gör inget. Resten ska jag lösa på något sätt. Jag är genuint glad idag.

Gode gud, låt mig aldrig någonsin igen behöva ha med FK eller AF att göra. Låt mig förbli frisk! Låt mig slippa höra nioåriga F fråga om jag vill låna hans 375 kronor när han ser mig bryta ihop igen och igen. Nu jävlar börjar det röra på sig!

Dotter

Min lilla äppelkind
min vilda sommarvind
mitt glas kolsyra så vass,
min mjukaste, mest kloförsedda tass

Älskling, min lilla slarverslas
vackra underbara, dynamit och glas
dina ögons färd mot världen, tvånget att bejaka
ta glupska tuggor, det finns inget att försaka

Ditt trassliga hår, din mun av stål
dina hastiga ord bränner vänskap till kol
dina händer målar tider ingen sett
du finner väg tillbaka efter det som skett

Du stöter bort och kommer nära
allt du burit och kommer bära
din kraft så stark, din viljas brand
och allt som rinner bort som sand

Dina påhitt och idéer
dina sånger och osande eder
ditt hov av vänner som lever som du
-det enda som någonsin funnits är nu

Dina färger och de landskap du gör
nya för världen, bankar likgiltigheten mör
och alla vars vägar du mött
vaknar till liv om än anden varit trött

Arvet du fått av mig och andra
och vägen du inte alltid valt att vandra
du växte mig och vi oss själva
du den vackraste lilla murbräcksälva

Min älskling, lilla slarverslas
vackra underbara, dynamit och glas
snart står du alldeles på egna ben
jag ser dig levande, älskad och dammigt ren

Januari

Slängde cigaretterna i morse efter att ha slitit dem i små stycken. Det skulle gå så lätt, så snabbt att ta mig till en plats jag inte vill vara på, kontrollförlust, känslor av maktlöshet, rökning är för mig en bra bussbiljett dit. Att vara slav under, inte känna att man har ett val. Andra dagen som arbetslös. Förhoppningsvis ska det bara vara så någon vecka innan jag får mer och längre tids jobb. Nya möten, möten, möten med Kafkavännerna (AF) stundar, men jag känner mig jävligt anställningsbar – med eller utan dem. Orkar inte tro längre på att det finns någon som helst vinst med att köra på deras linje. De tar bort all glädje, allt självförtroende och motivation med sina regler som rycker undan mattan på allt som har potential att bli något bra p.g.a några sinnessjukt rigida regler. Jag ska lösa det här. I övrigt: pank. Snart, snart kommer det in pengar så jag kan betala igen det jag varit skyldig. Tycker ni det är tjatigt att höra? Jag med. Skyll er själva- det var ni som ville ha mer vardag när ni röstade, minns ni?
I väntan på den ljusnande framtid träffar jag A och får upp andan (som segnade lite) under fantastiska prat på bibblafiket, falaffelhaket och bastun efter Afron. Städar och slänger och tvättar och lagar riktig mat, och minns med lite hjälp hur man gör när man fortsätter tro på allt lite grann eller inte bara ligga och gråta och högljutt sjunga med i tonårssånger om änglar, och inte blir trött. Anmäler mig till en kör och kanske  förlägger vi syjuntorna till Grands kafédel, som har stickkvällar, syjuntning har blivit hett:) och funderar på R, som är rädd att slitas upp med rötterna nu, efter all tid, och inte få gå klart gymnasiet som hon kämpat så för. Jag håller luften stilla en stund å hennes vägnar. Jag hoppas det kan lösa sig. Det måste bli bra. Hon är på väg.

På repeat till vansinnets gräns idag. Varför, varför fastnar jag för sån töntmusik. När det blivit så pretentiöst det kan bli känns det liksom..genuint sant:
Valpversionen. Lova att inte titta för då tappar du fokus från hjärtats kval. Lyssna bara. Det går inte att inte sjunga med utan roliga plågade miner:

Winnerbäckversionen, något mindre tydlig och mindre gråtbar:

Om bloggen

Gamla inlägg måste klickas på för att kunna läsas i sin helhet. Bara så ni vet. Jag fortsätter pilla lite med bloggen så den kanske beter sig underligt.

Autobahnkyrka

Asfalt, vita linjer och en vägren mörk av blöta löv. Jag sitter bredvid dig sedan bara ett ögonblick men din doft och körstil är redan hemtam. Jag ser dig inte, anar bara din fots tyngd mot gaspedalen. Ratten vilar uppmärksamt under dig, den glider följsamt mellan fingrar som lämnar ett lätt fuktigt avtryck. Du växlar, knackar sedan på volymknappen. Vindrutetorkarna sjunger samma sång minut efter evigt släpande minut men regnet talar högre. Vi passerar döda harar, slängda plastpåsar och tomma sommarhus. Jag tiger och väntar.
Du berättar. Biktar dig. All din skam flödar medan du stirrar genom rutan. Den svidande skammen och dina tillkortakommanden, de som alla andra förlåtit dig för utom du själv. Allt berättar du, kvidande av lössläppt ånger med märkligt tom röst.
Mellan oss ett osynligt galler av förtroende, ett mörklagt biktbås av luft. Om du hade en aning om vem jag var skulle du aldrig lita på mig. Det känns ganska bra. Lita inte på mig. Det du berättar nu är allt jag vill veta om dig, och jag vill inte berätta något alls. Bara ta emot din bikt, låta den studsa utan att malas ner i mig själv. Främlingar sida vid sida, snart skiljs vi åt.
Jag är bara din kyrka en liten stund, anonym autobahnrening. En Volvopräst avlönad med Statoil-kaffe på djupt vatten.
Flykt, färd och försoning.

Tread softly because you tread on my bomb

(Vet inte riktigt än vilken utseendemall jag ska ha för sidan, ni får gärna hojta till om den nuvarande är svårläst).

Jag drömde så konstigt. Jag var på en flygplats av gräll gul plast så klart. Det fanns ingen väg ut – hade man gått in var enda vägen bort via luften. Några ungar hade jag i släptåg och en man av något slag. Vi hade bråttom och alla sprang omkring. Jag kom efter en stund underfund med varför jag kände mig så ångestfylld och orolig, och varför jag inte kunde tala med mannen i mitt sällskap för att be om råd: jag hade en slalompjäxliknande sko på ena på foten, och i den en liten bur. I buren fanns två pyttesmå möss och tre burkar. Tre pyttesmå oskyldiga burkar med sprängmedel potent nog att sända mig i terrorist-elgrillen om CIA fångade mig. Problemet var att jag inte visste varför jag gick omkring med detta i min kamouflerade sko och när det skulle smälla, bara att det skulle komma att smälla.
Jag hade glömt vem jag gjorde en tjänst åt och villkoren för det, jag var drabbad av minnesförlust och visste inte när tjänsten skulle utföras, eller varför, eller varför just jag. Jag visste bara vad jag bar på och att jag inte kunde dra mig ur eller tala med någon. Jag kunde inte slänga av mig sprängvirket, för jag visste inte hur utlösningen fungerade. Egentligen ville jag springa in på närmaste toalett och slänga pjäxan, men tänk om..ett litet barn skulle hitta det och spränga sig själv och resten av alla resenärer i luften?
Jag var livrädd att passera säkerhetskontrollen utan att säga något. Att hoppas på att bomben inte skulle synas på deras monitorer var lite naivt, och även om jag hade sån tur, hur visste jag att jag och alla andra inte skulle smällas i luften när vi lyft? Skulle jag gå till säkerhetsavdelningen och berätta om mitt dilemma, intyga att jag inte alls tänkte spränga någon eller något, inte var en självmordsbombare, och kanske ändå riskera att tillfångatas och dömas till döden av dem? I så fall skulle jag lämna mina barn ensamma, det verkade inte vara mannens barn, de verkade vara endast mitt ansvar, kunde jag leva med det? Dessutom: om jag tjallade på de onda som gjort detta och lyckades undgå att fångas av säkerhetspolisen var jag rädd att slitas i stycken av den maffia eller annan otrevlig klubb som fått mig till detta. Att tjalla på den farligaste organisationen i världen verkade livsfarligt. Att skylla på fläckvis halka i mitt medvetande där så mycket annat fungerade lät ihåligt. Att jag faktiskt inte hade en aning om varför jag befann mig där lät osannolikt, man vaknar inte bara till liv med en bombatrapp vid sin kropp, en resväska och lite glada barn. Kanske ett ännu värre straff väntade än elektriska stolen. Tortyr. Outhärdlig tortyr, kanske av andra än mig själv, av mina nära.

Berättade till slut hur det låg till för mannen. Han tog min hand och det kändes som allt skulle ordna sig, att jag inte var ensam i detta omöjliga. Han sa inget, tittade bara på mig, nickade och började springa. Jag sprang efter, trygg, lättad, med en känsla av samhörighet. Han verkade ha en plan och blev inte paralyserad av skräck eller chock eller äckel,vverkade veta vart vi skulle ta vägen. Vi rörde oss uppåt hela tiden, längs gula brandtrappor i branta spiraler. Våning efter våning, ända tills vi nådde taket. Jag andades häftigt, svetten lackade, flighter utannonserades hela tiden och jag tänkte att jag kanske kunde flyga med resten av familjen trots allt. Till slut var vi högst upp. Han titttade på mig, stod still en stund. Vände sedan om och sprang nerför trapporna igen. Jag trodde han skulle ordna något med bomben eller barnen. Lösa det. Efter en stund förstod jag att han inte tänkte komma tillbaka.
Flyget hade gått. De hade lämnat mig. Min situation var densamma. Klockan i min sko tickade.

När jag vaknade var jag så illa till mods att jag inte vågade mig på ens den mest freudianska eller fantasiskenande av tillgängliga tolkningar. Det var bara hemskt. Jag har inga symboliska bomber i foten, känner mig inte nära gerillaattack, explosion, martyrdöd, självmord, fara eller avfärd. Det som gjorde mig sorgsen förut har slutat ticka starkt som det gjorde tidigare, allt har lagt sig lite till rätta och jag är vid ganska glad och god vigör.
Men jag bestämmer inte vilka filmer som spelas på natten.