Jag har skrivit om det en hel del, men det är liksom det som är aktuellt just nu, jag kan inte skriva om något annat för studen. Snö. Kallt. Nu smackas det belåtet över en sovsäck och vinterjackor som skänks av en eller annan tant som storstädat eller fått en släng julsamvete. Konstigt nog verkar det som att de som lever i en verklighet så långt bort som den som möjligt, dessa akademikerpensionärer - är de som bäst vet vad som behövs och som skänker det. Försäljarna kommer in på morgonen med lila händer, skäggstubbiga efter nätter i de rivningsväntande kolonilotterna. Fem pers i en stuga när det är som kallast, härbärget fullt, parkeringhuset för livligt bevakat. De letar pinnar att elda i kaminen de köpt och släpat dit, förhoppningsvis med röklucka. Där är det varmt i alla fall, så länge de inte blir bortjagade. Jag gick in i ett annat rum i förrgår och grät; en halv människofot var borta, amputerad, förfryst. Sverige 2009. Välfärdens kungarike. Idag kom han tillbaks, med en rollator. Nu har han fått tidningsbricka och försäljningsleg och kan i alla fall tjäna en slant om han orkar stå tillräckligt länge för att sälja lite tidningar. Så länge han står upp och inte somnar förfryser han sig inte. Men folk är inte så benägna att köpa nu. Det är för kallt att stanna till en minut och ta upp plånboken även om pengarna kan avvaras. Och shoppingpåsarna är så tunga.
Jag går inte runt och är upprörd och förfasad och moraliskt överpräktig hela tiden. Jag kanske låter som en nyfrälst Livets ordare. Men det är bara det att… jag känner att det inte är så självklart vilken sida man hamnar på. Och jag känner igen en del av det där utanförsskapet, på ett sätt jag inte kan förklara, den massa av omöjlighet som besmittar deras försök att ordna upp sitt liv, sitt huvud. Många av dem har samma diagnos som jag, men inte samma skyddsnät, inte samma inställning till medicinering, förfallodatum, olika slags substanser att döva smärtor med, försäkringskassa. Syn på sjukdomsinsikt. Många av dem har en ganska liknande ungdom men lät sig inte fållas in som jag gjorde, de vägrade inordna sig i ett system som från början såg dem som bråkstakar och strulputtar, nu som paria, slödder, kroniker och tjuvar. Men jag är inte alltid vänligt leende och samaritisk. Jag är rätt irriterad ofta, trött på att ständigt bli utsatt för tjat och böner och gnat. Men där emellan; jag har mycket skoj och vi snackar mycket strunt, jag får kunskap om världar jag inte känner, jag får förtroenden, kastas mellan litet och stort, tungt och lätt, tragiskt och roligt. En del kommer in och har faktiskt varit rena ett år, förlovat sig, fått lägenhet sen sist. F var med i går eftersom det blev barnomsorgstjafs, han spelade skjortan av flera (en kaffesked var en tusing) i poker, förklarade Nintendo och undrade vilken slags drog som orsakade tandlossning och varför, helt utan blygsel eller genans eller distans. Jag blev förundrad, trodde han skulle vara orolig eller besvärad. Det känns bra att någon gång ta med honom i sammanhang som är så olika från dem vi vanligen vistas i, och jag inbillar mig att det kan skapa en förståelse som kanske stannar kvar lite grann. Att inte ta allt för så självklart. Att presentera olika världar och försöka att kanske motverka en del fördomar.
Jag har jobbat sex timmar om dagen ett dag och känner mig trött. Glad och lugn, men trött och disträ. Mycket annat som jag inte orkar göra helt enkelt. Det susar i huvudet av alla kom-ihåg grejer, små och stora. Jag är inte van att ha så mycket att hålla i huvudet och så mycket mindre tid att hinna utföra det, men jag är glad att upptäcka att jag nog klarar att jobba mer än halvtid sen också, vad som nu händer sen. Nu kommer det bara vara förmiddagar framöver fram till jul, (och jag ser fram emot julledigheten för första gången på länge, att bara sova, läsa, vila, kolla på bra filmer:)!) sen är livet, sjukförsäkringsreformen och inkomstmysteriet ett oskrivet blad. Igen.
Chattat mycket med R, om helt galna saker. Jag saknar henne så, hennes knäppa upptåg och idéer. Snart kommer hon!
Ett år sedan nu som jag blev utskriven från den senaste tvåmånadersånga vändan med ECT och helvetesdagar, vilse i mitt jag. Med undantag för vårbrisveckan ( i jämförelse) i höstas, har jag hållt mig på rätt sida av både de fysiska låsta Grönbetesdörrarna och dörrarna till min hjärnas navigeringssystem och mitt själs varande. Läkaren där sa att om man lyckas klara sig i ett år utan depressioner, ökar chanserna med fem gånger att man kommer att klara sig åtminstone flera år framåt:) Det har jag tagit till mig, därför känns ett år som en magisk tröskel. Inga medicin- eller dosjusteringar alls således, fast jag är sugen, eftersom allt fungerar.