Nu kan du va manodepressiv med stil!

Rimmar dotter R, och jag sliter river nyfiket upp paketet med en jättevacker 30-talsrosa/beige nattlinne och en slinklig tunika. Ja, jävlar, här ska manopdeppas med stil om det nånsin ska göras igen:). Hon kom sent igår, vi satt och pratade länge, hon berättar om allt, jag berättar om mycket, hon garvar åt några killar som besvärade henne på tåget ner, och hur en av dem bad om hennes nummer. Hon gav honom detta med ett leende: 0705 114966. Ring det! Skojig idé faktiskt.

En bra tid annars, trots allt. Jag har varit trött och det har varit en del sorgligheter, men jag trampar på, inte ens korta dagar har jag lagt ner det jag vill. Saker öppnar sig, saker visar sig. 1300 kr förlorade jag på att arbeta den här månaden, men jag hoppas det jämnar ut sig nästa månad. Och det var det värt. Blir bara lite..trött, på Sverige, så system och regler. Nästa år hoppas jag slippa allt och få ett riktigt jobb, bara. Jag är ledig till den 27-e och det ska bli underbart, bara sova, äta, läsa, hänga. Ingen klocka.

Julafton hos B, det ser vi alla fram emot. Min övriga familj är utspridd här och där, men det är där jag firat de flesta jular på senare år, och vi trivs där allihop. Snöklumpar faller från taken, dundrar,  is krossas mot gatan. Dramatisk smältning, islossning med styrka.

Tre månader rökfri i morgon, utan ett återfall! Helt sjukt förvånande.

God jul, alla kära läsare. Jag tror jag snart kommer tillbaka lite mer regelbundet till er, jag hoppas det.

 

Nakenhet kan vara en annan slags hud

Till ingen.

… Och om du är en polerad yta, glatt och len som en glaserad lerkruka som jag drar mitt finger kring, varv efter varv utan att någonsin fastna eller sakta ner vid ett gupp, ett jack, en ojämnhet..så säger det där glatta allt det du inte vill ska sägas. Bara så du vet. Du tror att dina sprickor inte syns, du döljer dem så idogt att kinderna putar och spänns som på en hamster. Du gömmer dig bakom framgång och båtar och pengar och renhet och vetande och det du tror ska imponera, heltäckande päls över allt som gör dig till en riktig människa. Du säger att jag alltför skamlöst visar mina sprickor, att mitt självutlämnande är otillbörligt, min svärta kokett, min svaghet oförskräckt och naiv, att jag exploaterar realismen. Jag tycker inte det du kallar sårbart blottande är så naket, det slags språk och delande värmer mig, skrytjackor och desperata försök till perfektion inte. Jag tycker din spegelblanka leende yta är lika självutlämnande som min kanske oblyga nakenhet, nej mer!

Jag har kontroll över mina sprickor. Vet du det? Jag vet var de finns, hur djupa de är, hur de uppstod och vad de bäst lappas med. Jag tror vi alla har dem, jag vet att vi har det. Det finns inget att skämmas över, det blir galet när det inte får finnas, det är då det är farligt. Det som inte får luft, som måste döljas, röster som går upp i falsett för att de inte får spricka. För att då skulle?? Säg inte att jag är skamlös i min nakenhet om du inte menar det som en komplimang. Din egen hud är självlysande, och kläderna lyckas inte dölja ett skit av det vackra som du har i dej. Jag är intresserad av innehållet i krukan, den kruka som är lite skavd, jag vill inte ha ett jävla katalogexemplar, de gör mig riktigt misstänksam. Och jag tänker aldrig skämmas över att jag inte döljer mig tillräckligt väl på de ytor jag exponerar, orädd. Andra slags världar skrämmer mig.

…från mig

 

Lite mer vardag

Jag har skrivit om det en hel del, men det är liksom det som är aktuellt just nu, jag kan inte skriva om något annat för studen. Snö. Kallt. Nu smackas det belåtet över en sovsäck och vinterjackor som skänks av en eller annan tant som storstädat eller fått en släng julsamvete. Konstigt nog verkar det som att de som lever i en verklighet så långt bort som den som möjligt, dessa akademikerpensionärer - är de som bäst vet vad som behövs och som skänker det. Försäljarna kommer in på morgonen med lila händer, skäggstubbiga efter nätter  i de rivningsväntande kolonilotterna. Fem pers i en stuga när det är som kallast, härbärget fullt, parkeringhuset för livligt bevakat. De letar pinnar att elda i kaminen de köpt och släpat dit, förhoppningsvis med röklucka. Där är det varmt i alla fall, så länge de inte blir bortjagade. Jag gick in i ett annat rum i förrgår och grät; en halv människofot var borta, amputerad, förfryst. Sverige 2009. Välfärdens kungarike. Idag kom han tillbaks, med en rollator. Nu har han fått tidningsbricka och försäljningsleg och kan i alla fall tjäna en slant om han orkar stå tillräckligt länge för att sälja lite tidningar. Så länge han står upp och inte somnar förfryser han sig inte.  Men folk är inte så benägna att köpa nu. Det är för kallt att stanna till en minut och ta upp plånboken även om pengarna kan avvaras. Och shoppingpåsarna är så tunga.

Jag går inte runt och är upprörd och förfasad och moraliskt överpräktig hela tiden. Jag kanske låter som en nyfrälst Livets ordare. Men det är bara det att… jag känner att det inte är så självklart vilken sida man hamnar på. Och jag känner igen en del av det där utanförsskapet, på ett sätt jag inte kan förklara, den massa av omöjlighet som besmittar deras försök att ordna upp sitt liv, sitt huvud.  Många av dem har samma diagnos som jag, men inte samma skyddsnät, inte samma inställning till medicinering, förfallodatum, olika slags substanser att döva smärtor med, försäkringskassa. Syn på sjukdomsinsikt. Många av dem har en ganska liknande ungdom men lät sig inte fållas in som jag gjorde, de vägrade inordna sig i ett system som från början såg dem som bråkstakar och strulputtar, nu som paria, slödder, kroniker och tjuvar. Men jag är inte alltid vänligt leende och samaritisk. Jag är rätt irriterad ofta, trött på att ständigt bli utsatt för tjat och böner och gnat. Men där emellan; jag har mycket skoj och vi snackar mycket strunt, jag får kunskap om världar jag inte känner, jag får förtroenden, kastas mellan litet och stort, tungt och lätt, tragiskt och roligt. En del kommer in och har faktiskt varit rena ett år, förlovat sig, fått lägenhet sen sist. F var med i går eftersom det blev barnomsorgstjafs, han spelade skjortan av flera (en kaffesked var en tusing) i poker, förklarade Nintendo och undrade vilken slags drog som orsakade tandlossning och varför, helt utan blygsel eller genans eller distans. Jag blev förundrad, trodde han skulle vara orolig eller besvärad. Det känns bra att någon gång ta med honom i sammanhang som är så olika från dem vi vanligen vistas i, och jag inbillar mig att det kan skapa en förståelse som kanske stannar kvar lite grann. Att inte ta allt för så självklart.  Att presentera olika världar och försöka att kanske motverka en del fördomar.  

Jag har jobbat sex timmar om dagen ett dag och känner mig trött. Glad och lugn, men trött och disträ. Mycket annat som jag inte orkar göra helt enkelt. Det susar i huvudet av alla kom-ihåg grejer, små och stora. Jag är inte van att ha så mycket att hålla i huvudet och så mycket mindre tid att hinna utföra det, men jag är glad att upptäcka att jag nog klarar att jobba mer än halvtid sen också, vad som nu händer sen. Nu kommer det bara vara förmiddagar framöver fram till jul, (och jag ser fram emot julledigheten för första gången på länge, att bara sova, läsa, vila, kolla på bra filmer:)!) sen är livet, sjukförsäkringsreformen och inkomstmysteriet ett oskrivet blad. Igen.

Chattat mycket med R, om helt galna saker. Jag saknar henne så, hennes knäppa upptåg och idéer. Snart kommer hon!

Ett år sedan nu som jag blev utskriven från den senaste tvåmånadersånga vändan med ECT och helvetesdagar, vilse i mitt jag. Med undantag för vårbrisveckan ( i jämförelse) i höstas, har jag hållt mig på rätt sida av både de fysiska låsta Grönbetesdörrarna och dörrarna till min hjärnas navigeringssystem och mitt själs varande. Läkaren där sa att om man lyckas klara sig i ett år utan depressioner, ökar chanserna med fem gånger att man kommer att klara sig åtminstone flera år framåt:) Det har jag tagit till mig, därför känns ett år som en magisk tröskel. Inga  medicin- eller dosjusteringar alls således, fast jag är sugen, eftersom allt fungerar.

 

Om dagen, natten

Mörkret. Den här kylan.. det är groteskt svårt, nästan omöjligt att inte ge efter för den stora tröttheten. Seg på dagarna men somnar inte när jag väl får chansen, ligger i kroppslig dvala men hjärnan går fast klockan passerar 12, 1, 2. Zopiklonen verkar dåsande och såsande men inte sömngivande längre. Vill sluta men kan inte planera in det, när skulle två veckorns kanske utpräglad sömnlöshet kunna fungera i vardagen? och avråds från läkaren. Seroquelen är däckande men svår att tajma in. Inget julpynt överhuvudtaget har jag satt upp än. F är vid gott mod, tar med sig lite saker han gjort i träslöjden och ställer i fönstret medan vi samlar ork att hämta julpyntslådan, ingen nostaligi, julkalendern är kass, julsångerna är kassa, julafton är det som räknas. Diskhögen växer. Tvättberget höjs och bestiger snart sig själv. Orkar inte träna. Lagar kvickast tänkbara middag. Orkar inte förhöra läxa, tjata om hårtvätt, packa upp dagens väskor, men njuter av att ligga bredvid i soffan med glass, skratta åt samma barnprogram, klappa hans hand. Orkar inte göra så mycket efter jobbet, bara gå hem. Slösurfa, öppna vidriga kuvert med fel information. Kan inte vakna när klockan ringer fast jag hör den, snooze-ställerom den. F fick gå själv till skolan idag, och igår kom vi för sent för att jag försov mig. Jag börjar jobba kl 10 som tur är, och har lyckats komma i tid dit. Det är segt, allting, men rätt ok. Trött och initiativlös men inte olycklig.

Har fått utökade timmar nästa vecka, glad över att ha förtroende inom alla verksamheter, lite rutiner nu och även om det är mycket navigerande mellan svåra situationer är jag inte orolig. En manisk psykos -( när och vem ska åka med henne ner till psykakuten, (jag vill inte, tänk om jag blir igenkänd,) behövs polis?) med ett ordflöde i en hastighet och på ett språk som bara skulle kunna konstrueras i en dator blandas med en blodförgiftning. En gipsad arm vevar hotfullt. Alla vill låna pengar. En vilsen hund med skadat ben springer runt där den inte får. Prat med L om barnen, att hon inte träffar dem, att hon saknar dem, att metadonvården är för långsam, oflexibel, trångsynt. P visar foton på sin mor som femtitalsbabe, berättar om den han var innan allt detta, innan avmagringen, hemlösheten, ensamheten. Lussebullsdoften sprider sig. Sköterskan vaccinerar mot svininfluensan på löpande band. Praktikanten är så söt och har kloka teorier om allting, hämtar kaffe åt mig för jag kan inte lämna platsen. En kraftigt berusad man ombeds vila sig en stund innan han ger sig ut på stan. Han lägger sig i soffan och somnar, de andra trängs. F vill duscha och göra det nu direkt. K får ett par vantar, hans fingrar är lila.  En glittrande blick och ett fint samtal med en charmerande man avslutas med en varning från kollegan; att jag ska vara försiktig, att han är farlig, att hon känner hans knep och även om hon vet att jag har skinn på näsan är han inte att leka med, hon har sett det förut, en slisk, en konstig syn på kvinnor, våldsverkare. Jag blir ledsen, vill prata med honom utan att behöva vara kylig, avståndstagande, ta mig i akt. Det tänker jag inte börja med men jag känner mig naiv och lättlurad. En annan överentusiastisk herre får jag med all min kraft fräsa ifrån åt, för att få honom att sluta sin eskalerande besvärande uppvaktning. Någon behöver samtal. Telefoner ringer. Papper byter hållare, kuvert frankeras. Jag läser en damtidning ena stunden, får hålla en heroinist som håller på att sugas upp av gravitationskraften nästa. Jag kör stenhårt med mina DBT-färdigheter på dem allihop, och på mig själv, fast passivt, lika mycket för min egen skull och så att det inte märks. Jag vill aldrig sluta där.

 

Spotifyspöket

Hur kan reklam-bitchen som avbryter mitt sköna Spotifyvarande veta att jag sänker volymen när hon tar sig ton?
Hur kan hennes inbilska irriterande budskap inte ha rapats färdigt när jag åter höjer den? Tvärtom tar hon åter upp tråden vid exakt samma versal där jag avbröt den. Gratis är inte så gott alls.

 

Mig äger ingen! (men vi har hyfsade leasingavtal inom företaget).

Skuld. Tacksamhet. Stress. Frihet. Enklare liv. Förkrympning. Frustration. Integritet. Misstänksamhet. Trevligheter. De orden förknippar jag med pengar, och dessa: att ha. Att inte ha. Att vilja ha. Att vilja ha vad pengar kan ge. Att sky och förakta det. Att behöva det. Att skämmas.

 Jag har ett neurotiskt och idiotiskt förhållningssätt till pengar. Till vissa delar kan jag förstå att det blivit så, av olika anledningar, säkert sådant man bär med sig från barndom, men vissa beteenden är verkligen idiotiska och onödiga idag och helt utan funktion, bara en invand stukad stolt och samtidigt längtande tå. Jag skulle vilja sudda ut allt jag någonsin lärt mig om pengar och börja om. Skulle vilja vara lika fri som mina barn som självklart och frimodigt tar emot vad som bjuds, ber om det de vill ha utan att undra över om det är rimligt och lagom, och inte låter ett lån eller tättskriven önskelista ligga och gnaga i dem i nattens mörker. Vill de ha något extra jobbar ihop de kronor de vill ha och funderar inte på sin status, identitet eller sitt individuella värde vid legostädningen.

Jag är rädd att hamna i tacksamhetsskuld, -av vilket slag som helst- och egentligen tror jag det beror på något slags omvänd snålhet och ett kontrollbehov där ingen kontroll existerar: om jag inte är skyldig dig något kan du inte begära något av mig, och då kan vi mötas som de vi är. Då tar jag det jag behöver och ger det jag kan. Ger dig det du behöver, om jag kan, om jag vill, för att jag vill och inget annat. Jag vill inte vara skyldig, skyldig att stanna. Om jag fått något måste jag vara snäll (jag vet, det är bara i mitt huvud) och då kan vi inte mötas för då blir jag stressad och då blir jag stel, och då är det lika bra att springa fort därifrån. Eller så var det i alla fall tidigare. Numer försöker jag, och kan ibland, vara rätt glad när jag får något. Jag kan ta emot och njuta när jag får något av en person som ger utan baktankar och framtidsnotor, utan att känna mellangärdet krulla sig av ångest. Jag kan ge utan att behöva sudda ut. Jag vill kunna få och vara glad över det, inte hata den jag får av för att jag inte står ut med känslan av tacksamhetsskuld och förvirring.

Det snåla är att jag vill vara den som bjuder. För att det ger mig makt, (men det skulle varken jag eller någon annan någonsin säga högt så klart). Det är en snäll makt, jag skulle aldrig missbruka den. Jag vill vara den som är generös och frejdig och lättsam och föreslår roliga saker och gör livet lättare för mig själv och dig. Det får mig att må bra att göra något för dig. Den är helst den sidan jag vill stå på. Det kanske är snålt av mig. Inga transaktioner ska besudla oss. Mig. Ingen äger mig. Ändå är jag hela tiden ägd. Ägd av rädslan att vara till salu, mentalt, socialt, i samhället. Ägd av tvånget att undvika alla former av beroende. Ägd av myten om vad oberoende är. Löneslavar, företagare, lottomiljonärer, a-kassegossar och uteliggare: vi är så jävla ägda allihop. Men det står man ju inte ut med att tänka på, så ett dialektiskt och hanterbart förhållningssätt är kanske att omhulda leasingkulturen med dess flexibla och individuella lösningar, skräddarsydda för varje enskilt individföretag i varje enskild situation?

 

Snabba ryck med ECT- utredningar

Här går det undan!! Nu ska de helt nya, chockerande uppgifterna om ECT -biverkningar utredas av Socialstyrelsen! Tänk vad lite TV kan göra för att motivera folks tempo. Blir riktigt glad.

Är riktigt glad annars också. Fått ett timvikariat på det företag jag rehabbat på - året ut, 25% bara, men det är ändå fantastiskt. Jag älskar att vara där, att känna mig på rätt plats, delaktig i verksamheten, engagerad, stressad, välkommen och —-att få ett lönekuvert som det inte står FK på, även om det inte är så tjockt.

Firar två månader som rökfri är jag också glad för. Förlåt att jag uppdaterar så dåligt. Jag ska skärpa mig. Jag tycker också såna här inlägg är lite halvtjatiga att läsa men ville bara informera om att jag lever och lever ganska gott:)

 

Glömd gråt

Uppdrag granskning: jag grät faktiskt och ville skrika av sorg. Det var svartvitt så klart och onyanserat och allt det där som vi förhoppningsvis får en bredare bild av i morgon i Debatt…men det är så skönt att höra att det är fler som delar samma upplevelse. Och det är så jävla sorgligt att det är fler än jag som har den upplevelsen. Jag är så van vid att leva med minnesluckorna att jag nästan inte förstår hur tragiskt det är, hur mycket som är borta, eller hur det skulle kännas att inte lida av dem. Även om det var värt det. Även om jag lever. Det är informationen det handlar om, invalideringen och nonchalansen för dessa problem- det är det som är det jävliga. Att förlöjligas, omyndigförklaras och inta tas på allvar när det är allvar. Nu kanske de svettas tillräckligt för att göra något åt saken, psykiatripresidenterna, och ger lite svar på frågor, berättar lite faktabaserade berättelser och inte valda delar. Ger folk ett val baserat på sann och lätttillgänglig information. Och det handlar om upprättelse. Att våga ha förtroende för att man får tillförlitlig information, att våga säga ja till ECT om man behöver, och kunna förbereda sig på vad det kan innebära.

Och jag kanske får en n förståelse nu från de som tror att jag glömmer för att jag inte lyssnar ordentligt, för att jag är för ointresserad för att lägga deras namn på minnet, för att saker inte betydde något för mig eller var tillräckligt viktiga, för att jag är lat——-

 

ECT och minnesstörningar

Jaja, jag vet. Ni har hört mig prata om det förut. Många gånger. Men nu ska jag inte prata, jag ska bara tipsa om att Uppdrag granskning  i morgon (läs idag) kommer handla om minnesluckor efter ECT. Debatt på torsdag tar upp samma tema. Det tycker jag ni ska se.

Rädd för den vanliga bilden; allt är bra, inga problem, bara överdrifter. Eller det motsatta:   scientolog-trams, uppvigling, skandalteve. Men jag kommer kolla.

Bland annat här har jag skrivit tidigare om ECTs  å ena,    å andra, och   å tredje sidor.

 

 

Öppna klaffar, stängda kammare

Det var bara ett tygskynke på hjul mellan din säng och de andras, jag hörde steg och röster överalltifrån, och en radio skvalade hjärndött. Det stod en stol vid din säng men ingen satt där så jag slog mig ned. Ett orört vattenglas med sugrör mitt på bordet och två droppställningar stod givakt vid var sin sida av huvudänden. Jag fick känslan att de där slanka orörliga dropställningarna var dina dörrvakter, väktare, som höll dig kvar, att de var ditt tysta sällskap.

Jag störde friden där inne med min rörlighet, min vakna kropp, men jag var så arg, jag var tvungen att se dig. Jag satt ett tag och följde dina hjärtslag på en skärm med fingeravtryck och stora ikoner. Kurvorna som ringlade om och om igen påminde om de tidiga nittiotalsdataspelen. Hur kan hjärtats starka muskel synas som en sån liten mask på en skärm? Hur kan de kraftfulla hjärtslagen av ditt hjärta – mitt hjärta!- bli så ynkliga, så oansenliga? Skulle det där patetiska, opålitliga stigandet och sjunkandet av en pulstakt utgöra den konkret synliga skillnaden på liv och död?

Fladdrande blåvita spända ögonlock, ögonfransar letandes sig ned mot kinderna. Händerna vilar alldeles stilla på det vita täcket, stuckna och såriga, den högra med röda slangar som letar sig in under plåstret, den vänstra handen likadant, fast slangarna är blå. En annan slang letar sig in under filten i höjd med höfterna. Kroppen tycks hopsjunken, de ställen som sticker ut verkar plågsamt utsatta och arroganta på samma gång. Axlarna, näsan, pannan, så oskyddade, oberörda, vädjandes till oss – de vaknas- godhet, så försvarslösa. En slang med luft in i båda näsborrar. Inte ens syre är gratis eller självklart, du är helt utelämnad till ynkliga plaströr och strömberoende blinkande inställningar. Millimetrar med vätskor fördelade i viss takt genom kanyler och blodomlopp. Håret är rufsigt och kommer bli svårt att borsta ut, när det nu blir. Läpparna är torra och spruckna. Du känner inte av någon nikotinabstinens eller ditt vanliga tjatiga kaffesug. Du är inte kissnödig eller törstig. Magen är alldeles tom och platt. Du säger ingenting, men det rosslar fortfande när du andas och hade jag inte sett dig vila i djupare sömn än sömn hade jag trott du ville säga något. Men det är bara kroppslig irritation, för du tycker ingenting. Tar inte emot eller reflekterar över vårt, (alla vet, det vet du va?) skälll, böjer inte på huvudet, skäms inte över den vrede du väckt, välförtjänt. Ber inte om ursäkt eller försöker trösta de som vill ha tröst. Sörjer inte. Gläds inte. Oförskämt likgiltig inför allt som görs för att upprätthålla liv, ett normalt och friskt liv som det du tar för givet, som vi tar för givet.

Jag lägger en halvöppen ganska ful blå mussla på rullbordet, skjuter det nära ditt oförskämt uttrycklsöst sovande ansikte. Den är från i somras, du sparade den, de andra gick sönder och blottade trasiga pärlemorväggar genom de tunna skalen, men den här blev kvar fast du bar den så vårdslöst i fickan. Lika vårdslöst som du bar din andning, din muskelstyrka, ditt jag. Jag vill att den banala påminnelsen från stranden ska bli det första du ser när du slår upp dina förrädiska ögon, jag vet att det kommer få dig att le. Jag kanske inte har magiska förmågor nog att vara din skyddsängel, men jag inbillar mig att du märkt att jag varit hos dig fast du sov, och jag hoppas att jag stört din sömn så att du vaknar snart. Sen kan jag dra dig de första metrarna i rullstol innan dina ben bär, och då sticker vi härifrån, från lukterna av desinfektionsmedel och penicillin, eller hur, vi sätter oss på gräsmattan, klappar gräs. Du repar dig snabbt. Jag ska inte bråka med dig, de andra kommer nog kräva en förklaring eller ursäkt så det är bäst du stålsätter dig, förbereder dig, men det är ok, vi börjar om. Skuld tjänar inget till, jag är inte intresserad av att se dig rulla dig i tjära, jag orkar inte höra, ———————-

bli bara vaken igen. Jag behöver dig. Jag ska älska dig rätt nu.