Tjuvlyssnat

Jag satt på ett kafé och tjuvlyssnade på två äldre herrar. Den ena försökte sälja in något till den andra. Med lock och pock och otroligt många kvasi-företagsord försökte han visa på det unika konceptet och fördelarna med affärsidén. Jag är akademiskt skolad men det var obegripligt för mej vad han talade om. Jag försökte lista ut vad för slags affärer det rörde sig om men lyckades inte ens gissa mej till rätt område.
Det roliga var att den andra inte heller gjorde det. Trots alla anteckningar, trots ihärdigheten, de tålmodiga försöken att förklara lyckades herr säljare inte göra sej förstådd. Trots sin entusiasm. Trors sin prakt och framgång bara ett barn, ännu utan gemensamt språk utanför sitt kontor.

Kejsarens nya latte. Sin affärs-lejonman till trots. Den blivande kunden ställde frågor och fick abstrakta svar som lät kloka tills han (och jag) smakade på dem och försökte översätta dem. Det gick inte. Det verkade inte som det blev någon affär. Vi förstod ingenting. Kunden skakade på huvudet, såg road ut.
Branschdravel. Så meningslöst! Så underhållande!

 

Badhuset

Ett mycket komplext ställe, hatat och kärt. Pommesfritesdoft och en skarp klorarom svävar över hela byggnaden. Solarierna står kvar men jag har inte sett någon gå in i båsen sen mitten av nittiotalet, förutom en gång- ett tonårspar som gömde sej en liten stund.
I bassängen finns tragiska exemplar av både hon-,barn och hankön, det är som om stället väcker deras aggression. Bleka, arga, böjda ryggar över späck som ser ut att blålia snart brista. Skrik och gnäll och elaka kommentarer fast barnen är så små, bara leker, inte har torterat någon, men deras föräldrar pekar med hela handen, hotar dem och tar dem alltför hårt i axeln, tjat och gnat upplöst i evigheters evighet av exakta samma ord. Men också de som leker, vuxna som låter dem klättra på sin kropp, varannanhelg-pappor som är så glada, som stolt bär sina barn på sina tatuerade axlar och par som kysser varandra, som ser efter den andras rygg med kärlek när den vänder sej om.
Där finns de drömmande simmarna med blicken ner i det turkosa, musklerna som om och om igen rundas, spänns, sträcks, roteras, får kroppen att föras fram under eller över vattenytan. Den stora klockan mekaniskt tryggt talande om en framtid uppdelad i sekunder, minuter. I en ström simmar de efter varandra med exakt avstånd, exakt tempo, blinda och döva för stojet, räknar bara mediterande sina egna andetag och avklarade längder.

Och sen hopparna- de starka sköra gasellerna. Vecka efter vecka är de där med sina speedo-skinn och badmössor som sitter som en andra skalp och små lappar som de torkar av dropparna med. De talar inte med varandra, klättrar bara upp till trampolinavsatserna och spänner ryggen, fokuserar, tar sats, flyger. Eller rullar, voltar, böjer sej i en osannolik båge. Upp igen. Samma sak. Ingen lek, blodigt allvar, miljoner timmar för att i nästa hopp justera någon liten sena som varit en millimeter för mycket åt ena hållet. Vackert att betrakta den målmedvetenheten, disciplinen, kroppslydnaden. Fascism och konstverk i samma hopp.

Barnen. Stjärnögda, maniska när vågorna varje hel timme rullar in, plaskar mot alla kanter, slår upp vatten på mammorna som sitter torra vid kanten. Barnen hetsar, skrattar, skvätter mellan kuddarna och frigolitrören, de springer om och om igen uppför trappan (fast de inte får) för att springandens åka i rutschkanan. De delger varandra sina proffstips; dra ner badbrallorna, lägg dej på rygg, skjut fart!

Och så bubbelpoolen med sin onaturligt lilaskimrande spotlightbelysta botten och låtsaspalmerna på kallt blått kakel. Där blir jag kvar länge. Hängandes med armarna över kanten, benen fritt svävande. Hatar när det är för många där, vill inte hålla in, trycka fast, för att undvika oönskad kroppskontakt, slår ner blicken över de röda kinderna. Men det är varmt, man flyter ut, blodet blir tunnare i ådrorna. Alla ljud försvinner.

 

Kom igen- det är okej att bara vara lite snygg ibland!

ropar instruktören skrattande med musiken högt ovanför de röda markeringarna, foten steppandes, munnen grimaserandes. Hon har en vildsint uppsyn, är inte själv särskilt snygg på det klassiska viset med sin utväxt och inte särskilt deffade kurvor men ändå den vackraste på jorden, så skön och livsbejakande och beter sig helt förbjudet osvenskt. Så har hon varit i alla år. Vi älskar hennes pass. Det råder en banal men högst seriös tjejpowerkänsla under den där timmen hon driver oss till utmattning. Ju mer hon ropar att vi ska snygga oss och skaka rumpa och tuttar a` la latin eller magdans, desto mer anstränger vi oss, lätt fnissande först, stenhårt allvarliga i finallåten, saligt leende och drypandes av svett, mer och mer utspejsade danssteg som inte liknar något annat aerobicspass. Svettblank panna och starka lår, hon ler lite som en häst, det glittrar i hennes ögon. Hon nynnar med när hon tycker låtarna är bra, de låtar hon själv valt, en del riktigt töntiga, vi ler alla åt de värsta exemplaren och ibland tar hon i och höjer ännu mer, sjunger med till ett jumpin´jack steg eller en sit up. Come one, bitches, you´re precious, so sweet, so sexy! manar hon när hon springer bakom oss, ser strängt ut över salen och gör en ironisk fila-naglarna gest när vi inte böjer oss tillräckligt djupt ner. Fan va bra ni är, kom igen, öka! Ni jobbar så bra! Snygg rumpa, snygg rumpa snyggingar!! joddlar hon och vi orkar några utfall till fast vi darrar och inte orkar vibrera med höfterna längre. Bry sej om snygg rumpa? Nej, sånt sysslar inte jag med, det är inte därför jag är här, säger vi alla tyst (men det är precis därför vi är där, allihop. Delvis. Erkänn. Fy fan va skönt dagen efter, träningsvärken i rumpan, de tajta jeansen fundersamt pålackade.) Det hade inte funkat med någon annan. Jag hade backat i protest och tyckt det var pinsamt, nej jag är där för min hälsa vet du vad! För styrka och kondition och glädje. Men hon är inte pinsam. Hon gör oss helt vilda, killarna med, de skakar på rumporna och sina frisyrer. Hon gör att vi orkar lyfta röd stång fast vi alltid lyfter grön, köra några fler pushups än vi brukar. Öser beröm och motivation med helt tabubelagda meningar, reclaimar bitch-sexigheten och det glada i att äga en kvinnas (eller modig mans) kropp som fungerar och som vill leka och anstränga sig i den här akademiska hålan där alla som tränar har rätt mått av plikt och målinriktning men ingen flåsar och stönar eller pratar om sex på ett step-pass. Under stretchingen ber hon oss hålla en skön tanke, men hjälper oss lite på traven; jag är snygg. Men hennes ”snygg” innefattar ju allt det där andra, det är därför det funkar: jag är skön, jag är bra, jag har jobbat hårt och tagit hand om mig, allt är ok. Jag är glad. Allt är ok. Fan va snygg jag är!

 

Dagarna

Jag är banal nog att känna mig otroligt nöjd, glad och tillfreds med mitt enkla vardagsliv just nu. På ett helt normalt sätt, lagom mycket. Haft en vecka av sköna möten i en kaotisk miljö på det vikariat jag avslutar i morgon (förutom en dag till i nästa vecka. Och förhoppningsvis enormt många fler förfrågningar genast därefter). Ju svårare samtal och rörigare miljöer desto mer rör jag mig som fisken i vattnet och känner mig..väl till mods. Engagerad, validerande och glad fast man hela tiden får hålla koll på sina pinaler, på vem som kommer och går, lära sig en miljon namn och stå emot trevare av olika slag. Berättelser från helvetet blandas med skrockande skratt och medmänsklighet med hat och bitterhet. Jag har haft enormt kul och värms så av att känna mig uppskattad, säker, välkommen och respekterad. Hoppas det blir mer! Resten vilar i ovisshet. AF, FK, jobb, framtiden…Öppet hav, liten båt. Tur att jag är så fånglad att jag inte har vett att oroa mig just nu.

6 rökfria veckor har gått hur bra som helst. Tänker inte på det alls nästan numer, i början kom det små hugg av röksug och abstinens men de har minskat hela tiden och jag har inte behövt några nikotinhjälpmedel eller mått dåligt på något sätt. När jag går förbi folk som röker håller jag för näsan och försöker att inte titta på dem för att trigga igång ett sug. Först var det för att jag inte ville andas in rök och bli påmind igen, nu för att jag faktiskt tycker att det luktar äckligt. Jag känner mig mindre stressad också, nu när jag väl släppt det är det skönt att inte hela tiden tänka på det.

Och rökningen hänger ihop med träning – nu är det skönt som fan att ta ut mig, jag kan andas, jag orkar mer, jag är motiverad och tränar tre gånger i veckan, bara för att jag har lust, såna pass jag njuter av, kickar på. 

Och träningen hänger ihop med mat – nu äter jag till min förvåning alltid ett, men ibland flera mål lagad mat varje dag. Jag äter massa skit  också och prägar sent på kvällarna men känner mig sund för att jag äter stabila måltider, har med mig matlådor till jobbet och inte desperat trycker i mig åtta mackor när jag håller på att svimma, arton kaffe och ett halvt paket glass för att hungern övermannade mig utan förvarning eller möjlighet att förbereda mig på den stora överraskande känslan från ingenstans.

Budget på 100 kr om dagen. Tävlar med mig själv att hålla den utan att känna mig arg, orolig, frustrerad för det är så mycket jag behöver och vill ha just nu. F är mindre intresserad av att tävla så jag är ihärdigare under mina ensam-veckor.

———————————————————————————————————————————————–

Idag är det ett år sedan. Ett år sedan jag låste om mig. Ett år sedan jag låg i respirator på intensiven. Ett år sedan jag överlevde. Det firar jag för mig själv, med en klump i halsen, stormande glad. Ett år. Ett liv.

 

Lera

”Hennes kläder var alldeles nedsmutsade av torkad lera. Hon hande kanske fallit omkull, eller varit med om någon olycka av något slag. Skulle han fråga henne hur det stod till? Hon kanske skulle bli arg ifall han kommenterade hennes kläder. Hon kunde rentav tro att han försökte ofreda henne sexuellt. Det var så svårt att vara vänlig, på ett genuint medmänskligt sätt, mot främmande kvinnor när man var karl. Man kunde vara artig och trevlig, vilket inte alls var samma sak. Man kunde inte säga till en främmande kvinna att man tyckte om hennes örhängen eller att hon hade vackert hår, eller fråga hur det kom sig att hon hade massa lera på sina kläder.
Det berodde kanske på överdriven civilisation. Två djur eller primitiva homo sapiens skulle aldrig bekymra sig över sånt. Om den ena var lerig skulle den andra bara börja slicka eller borsta av det, eller vad som skulle behövas. Det låg ingenting sexuellt i det”.
- Michael Faber, Under skinnet.

Så kan det vara. Det kan också vara svårt av andra skäl; att man räds att tränga sig på.

Jag fastnade för det där med att slicka leran av den andra. Så ofta jag velat slicka lera från en smutsig kind, från en desperat blick, fråga hur det är, om jag kan göra något, men stoppat mig – tänk om det ses som en invit, eller ett skenheligt samaritbeteende, naivt och påträngande. Jag vill dig ingenting, jag bara ser att det inte är riktigt som det ska, kanske? Eller så har jag fel. Du kanske är trött. Eller så har livet just gått i kras. Eller så funderar du på det nya trådlösa tangentbordet och Kjell o Co s öppettider, (men händerna darrar något förfärligt) medan jag stillsamt betraktar det jag tror är din ensamhet. Tittar skamset åt andra hållet. Dilemma. Civilkurage, samaritbitch? Nej, fan. Jag, vad skulle jag kunna göra? Och där har vi fler: den här andra människan till vänster blöder, har cancer, har ett suiciderat barn. Den här människan är slav under kemikalier så groteska att ingenting annat får plats i världen. Den här människan fryser så att händerna blivit lila. Har ett barn som stulits av sex poliser en decembernatt, och såg sin man föras bort. Den här våldtogs om och om igen och slutade tycka det gjorde något efter ett tag. Den här har brutit armen men hade inte kraft att ta sig till sjukhuset och gipsas. Det enda som krävs kanske är en bussbiljett, det kan jag kanske hjälpa till med utan att dö?
När jag lärde mig att det inte finns ett skit jag kan göra mer än att hålla käften och lyssna och invänta initiativ tog jag det lite lugnare. Jag behöver i alla fall inte vända bort blicken för att jag inte vet vad jag förvänas göra och säga. Jag kan hämta en trasa kanske, så du själv kan avgöra om den där leran ska torkas bort eller stelna och blanda sig med ditt skäggstubb, ditt gips, dina inre blödningar. Man kan visa att man tänker lyssna om den andra vill tala, men inte tro att man sitter inne på en lösning eller ett lyckligt slut och vill ha – förväntar sig den av mig fastställda graden av – tacksamhet. Man behöver sällan ångra att man ställt frågan hur det är. Ibland var man den enda som ställde den, och den slukades i ett hål av svältande behov att dela. Ibland var det helt onödig. Bra så-

Därför är jag inte så mycket för subtila hintar och stötningar, tysta missuppfattningar och år av onödiga knutenheter. Är du orolig för mig? Fråga om allt är ok. Vill du bli min vän? Speak up. Vill du aldrig mer veta av mig, är det ok, men låt mig veta. Behöver du någon som lyssnar- jag kan lyssna på dig. Vill du vara ifred och tänka, tänk! Men berätta hur du behöver ha det. Lek inte fega lekar för att du är rädd att såra eller är osäker. Stå för vad du vill och ge mig en rimlig chans att ta ställning, backa, försvinna, köra på dig eller smyga upp bakifrån och kasta omkull dig i lövhögen.

 

Imperfektion

Och de som tror att jag strävar efter perfektion har ingen aning,
ingen aning om hur högt jag värdesätter defektionism, i andras händer, i mina egna. Ingen aning om hur det enda jag tycker är skönt är det som spretar men är på väg och kan komma att enas.
Som ägg ungefär, den löst rinnande vätskan springer hur som helst och far åt alla håll, bubblar lite i fettet i den heta stekpannan, flyktbenägen, men verkar sedan längta tillbaks, söker sig till sin egen form igen stannar där, så kompakt stabilt som någonsin önskats.
Eller att ljudet av de där kugghjulen som gnisslar innan de stöter i varandras järm är en äkta fetisch, själva tvekan i kvidandet, innan, när det verkar som det alls inte ska gå. Och sedan går. Löper effektivt, väloljat och i exakt rätt takt. Hade det inte trasslat hade det inte varit konst.

Jag är så ointresserad av perfektion i någon form som någon kan vara, speciellt vad gäller min egen personlighet.
Det är inte en fråga om strävan efter ideal eller att begära orimliga saker av sig själv. Det är högst rimligt och uppnåeligt, mitt resmål, jag har pekat ut det på kartan, jag vet att platsen finns. Om man har sett kan man inte blunda, jo man kan blunda och hårt pressa samman ögonlocken, men samma scen kommer att uppspelas på den oseende näthinnan. Jag har sett det jag har och det kommer alltid förpliktiga, för det gör sanningar, det jag försöker är en av de sanningar som löper som en stam till resten av min vardag och det är den enda tolkning som skänkt tröst, som varit värd min strävan. Därför vill jag vara den trogen. Ibland läser jag fel i ordboken, bara, hittar inte översättningen.
Jag har sett platsen jag vill till. Jag vet hur man tar sig dit. I teorin. Prydligt svenskt järnvägsnät, inga förseningar, inga elledningsfel.

Sen kommer det jävla riktiga livet bara och byter ut tågtiderna på nätterna.

 

Smittsamt som fan.

(Kunde du hålla dej?)

 

Kysst av spriten

Jag har sett några avsnitt av serien Kysst av spriten och är ganska tagen. Deltagarna berättar otroligt öppet, naket och modigt om skamfyllda ögonblick av eviga fyllor, förträngning och förnedring. Tider – ibland nästan hela liv – där de sviker sina barn, sina vänner och sig själva om och om igen.
Och nu, nyktra, vågar de försöka förklara hur och varför och inte en enda av dem slingrar sig eller avstår från att ta sitt ansvar för det som hänt, de bara berättar, helt nyktert utan att frossa i självförakt, undanflykter och skam.
Jag har inte haft en aning, även om jag sett på avstånd, hur det måste vara att ha beroendet tätt inpå när det väl tagit kontrollen och vilken grym kidnappare det är.

Och jag tänker att hur man än ställer sig till debatten om genetiskt ärftlig sårbarhet för beroenden versus uppväxt och val kanske det innebär en skuldlindring att sälla sig till dagens forskning och dess förklaringsmodeller för beroende. Att tala generellt om belöningsreceptorer som löpt amok och triggerpunkter som inte alls ser ut som de ska är mindre förnedrande än att anta att det handlar om dålig karaktär eller ovilja. Tanken att beroende är en sjukdom gör hanterandet av problematiken annorlunda. En sjukdom är inte självvald, även om konsekvenserna av att inte göra något åt det drabbar lika hårt som om den vore det.
Jag blir lite ödmjuk inför vissa människors helveten och hur de hanterar det.

Se här:

 

Hållfasthetslära?

Vara robust, koncis, fast besluten, hållfast
splittrad vispig spretig
veta hur man borde
vilja tvärtemot
orka strunta, nej, så klart inte
följa
sprängas
tystna
tala,
diktera för sej själv
avstå
sluta
börja
vara bortom motiv och önskemål,
min tvångströja löses upp, det är nog sabotage, jag bänder upp fibrena som är där för min egen skull
flätar, river, klappar, klipper, ömmar, det är ju helt emot
nej det var inte så här jag skulle vara, men det var så här det blev
ett steg, ett steg till, orörd jord
oroa dej inte
varje dag en ny, orörd

 

Kärlekens plats i väntan på lämpliga eller olämpliga objekt

All den där kärleken som måste yra omkring, var hamnar den innan den går upp i rök, slungas ut i rymden eller bara mals ner till intet? Var tar den vägen när den uttalats eller utandats i en monolog, ser ni hur många som trängtar, lider, hoppas, hoppar av lycka? Men när ingen mottagare suger in den, vill ha den, besvarar den eller ens känner till den, vad befinner den sig? Ligger den och surrar i en lufttät sluss innan den börjar oexistera? Omvandlas den till atomer som äter sig in i andras kroppar och börjar producera kärleksceller i dem i stället? Blir den bara till andra slags känslor som också kan mätas och har ett namn?
Det är så oekonomiskt, ett sånt vanvettigt slöseri att de som vill ha inte bara kan få av de andra som också vill ha. Kan de inte göra det enkelt och bara vilja ha varandra? Och de som slutat älska, kan inte deras före detta kärlekar bara glömma dem omedelbart och samtidigt?