Att söka återstoden

Varje dag är en oändlig vandring, genom barr och dimma, snö och dy, bergsväggar, och så några meter len asfalt, möjlig att kliva rak på innan den vassa stenarna tar över terrängen igen. Några minuter lättar det ibland. Sen faller det igen. Jag förbannar faktiskt, svavelosande. Det är så jävla orättvist. Sorgligt. Smärtsamt. Akut livsfarligt. Utmattande.

Aldrig någonsin har jag varit så tacksam över vad jag har; de nervtrådar i min hjärna som gör vad de ska, de tankebanor som fungerar, de kognitiva förmågor och minnen, erfarenheter, kunskaper som blivit kvar. Aldrig någonsin har jag varit så arg på vad som tagits ifrån mig, vad jag förlorat utan att någon frågat mig om lov. Aldrig någonsin har jag betraktat andra med mer ödmjukhet, de som bestals på det de uppfattat som just deras person, just deras kunskap, minnen, verklighet och målmedvetenhet. Trött in i baksidan av märgen. Ser ändå något, att det med tåladmod och tid kan  upphöra och återställas, att jag åter kan få plats i något som liknar normalt liv.

Så mycket har förlorat sitt värde, det har blivit så tydligt vad som spelar roll. Man kan i princip börja om från början, som någon ny, något nytt. Allt är förlorat. Jag är en annan.

Jag tror aldrig jag riktigt mer kommer att bli den samma. På gott och ont.

http://youtu.be/KLpkXtM-VI8

Efter tre veckor

Det byggdes upp något som hade potential under året som gick. Det fanns stunder av verklig njutning och tillförsikt, jag tittade ut genom fönstrena i skolan och skrev och läste och tänkte. Jag klarade mig utan allvarligare dippar. Jag gjorde något för min egen skull och blev belönad. Det blev liksom min tur, äntligen.

Sen slets jag bort från kursen, miljön, sättet att tillbringa timmar av vila och ansträngning, belöning, frustration, lärdom och kreativitet. Nu står jag på minus tusen i många avseenden, igen. Modstulen. orolig. Trött. Panikslagen. Oförmögen att handla. Olycklig. Desillusionerad. Nya piller in, andra piller fler. Nya sjukhusvändor. Nya läkaren, teorier, forskning, hopp och förtvivlan.

Efter varje ECT-narkos vaknar jag och ställer mig i tur och ordning frågorna: var är jag? Vem är jag? Vad jobbar jag med, eller studerar? Hur ser mitt umgänge ut? Vad har jag för planer för den närmsta framtiden? Jag tittar på mina kläder i garderoben när jag kommer hem och antar att de är mina, men de väcker inget välbekant. Kommer minnena och vissheten komma tillbaka? Det är tomt och naket och jag förlitar mig på andra hela tiden. Jag frågar samma frågor sju gånger. Jag skriver upp allting på flera ställen. Att kunna läsa gamla sms ch mail är en gudagårva vid dåligt minne. Besviken på att den vanliga euforin inte infunnit sig. Något bättre efter två veckors behandling tre gånger i veckan, men känner mig ungefär lika hopplöst under ytan som innan jag började, bara bättre på att låtsas. Ändå omgiven av människor som stärker, värmer, hjälper, distraherar, stöttar.

Jag tar mig fram dag för dag utan någon aning om vad jag ska ta mig till. Jag har ingen inkomst. Jobbet gick i konkurs utan att erbjuda någon som helst lösning för oss som jobbade fast där. FK och CSN förhalar beslut och besked.

Jag försöker gå upp mina tappade kilo och styrketräna uthållighet och icke-dramatik. Snart ljusnar det nog.

ECT

Read the full post »

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.