Varje dag är en oändlig vandring, genom barr och dimma, snö och dy, bergsväggar, och så några meter len asfalt, möjlig att kliva rak på innan den vassa stenarna tar över terrängen igen. Några minuter lättar det ibland. Sen faller det igen. Jag förbannar faktiskt, svavelosande. Det är så jävla orättvist. Sorgligt. Smärtsamt. Akut livsfarligt. Utmattande.
Aldrig någonsin har jag varit så tacksam över vad jag har; de nervtrådar i min hjärna som gör vad de ska, de tankebanor som fungerar, de kognitiva förmågor och minnen, erfarenheter, kunskaper som blivit kvar. Aldrig någonsin har jag varit så arg på vad som tagits ifrån mig, vad jag förlorat utan att någon frågat mig om lov. Aldrig någonsin har jag betraktat andra med mer ödmjukhet, de som bestals på det de uppfattat som just deras person, just deras kunskap, minnen, verklighet och målmedvetenhet. Trött in i baksidan av märgen. Ser ändå något, att det med tåladmod och tid kan upphöra och återställas, att jag åter kan få plats i något som liknar normalt liv.
Så mycket har förlorat sitt värde, det har blivit så tydligt vad som spelar roll. Man kan i princip börja om från början, som någon ny, något nytt. Allt är förlorat. Jag är en annan.
Jag tror aldrig jag riktigt mer kommer att bli den samma. På gott och ont.
